För någon tid sedan drunknade drygt 300 människor i Medelhavet, medmänniskor som hoppades på anständigt liv. Och något senare fick vi beskedet att över 140 människor hade räddats av ett turkiskt lastfartyg. Man höll på att drunkna utanför den italienska kusten. Om dessa uppgifter kan verka obekanta beror det nog på att de drabbade människorna är så kallade båtflyktingar. Och då är man tydligen inte värd lika mycket som du och jag.
Hur skulle det annars vara möjligt att två EU-länder som Italien och Malta vägrade att ta emot de 140 förlista personerna, alla svårt medtagna? Skulle man ha agerat likadant om det hade varit svenska, tyska eller franska medborgare som hade kommit i sjönöd?
Nu är jag väl medveten om att Italien och Malta agerar utifrån omständigheter som vi svenskar inte är vana vid. Dessa två länder får tillsammans med Grekland och Spanien ta emot en strid ström av flyktingar. För att förstå förhållandena kan nämnas att till den lilla italienska ön Lampedusa kom förra året 37 000 afrikanska immigranter och Spanien fick under de första sju månaderna 2008 ta emot strax över 7 000 båtflyktingar.
Myndigheterna och befolkningen i dessa länder säger att man inte mäktar släppa in flera. Och visst handlar det om många människor.
Men frågan som ibland uteblir är: varför har de riskerat liv och lem, lämnat släkt och fosterland och ofta betalat en enorm summa pengar för att försöka ta sig till Europa?
Svaret är att det är människor som kan vara på flykt från krig, svält och en ofattbar nöd och misär. Människor som är villiga att riskera allt för att få det bättre. Inte nödvändigtvis för sig själva utan ofta för att de ska kunna få ihop pengar som den kvarvarande familjen behöver få sig tillsända för att överleva.
Detta är något som vi aldrig får glömma. Människovärdet står bildligt talat skrivet i pannan på var och en av dem.
Parlamentarikern eller kustbevakaren är inte mer värd än den som sitter på den överfyllda och icke sjödugliga flyktingbåten.
Och detta är en sanning som förpliktigar, en sanning som ofta upprepas i dokument och partiprogram.
Jag är fullt införstådd med att dagens läge är ohållbart. Malta som med sina 400 000 invånare är EU:s minsta medlemsland, hade under förra årets första åtta månader tagit emot 2 000 båtflyktingar. Motsvarande siffra för Sverige skulle vara 45000.
Var och en förstår att det inte är till Malta som enskilt land, som dessa människor har satt sin tilltro. De vill till Europa och de ser en framtid i EU som består av 27 medlemsländer.
EU måste visa solidaritet med dessa människor och unionens länder ska visa solidaritet gentemot varandra. Detta är en självklarhet. Just därför är det glädjande att det finns ett aktuellt förslag som går ut på att flyktingar och immigranter ska fördelas mellan medlemsländerna. Frågan utreds av EU-kommissionen och ska vara färdig att behandlas under höstens svenska EU-ordförandeskap.
Men migrationsminister Tobias Billströms inställning är lika negativ till detta förslag som jag är positiv. Han tror inte på det.
Därmed underkänner Tobias Billström, enligt min uppfattning, en av de viktigaste förutsättningarna för ett fungerande EU, nämligen det gränslösa ansvarstagandet och solidariteten länderna emellan. Vi är inte bara svenskar, vi är också européer.
Det vore önskvärt om detta märktes i en större utsträckning i de politiska besluten. Vi kan inte ständigt orda om internationell solidaritet och sjunga om att alla är våra systrar och bröder om vi i praktiken inte visar det.
Det krävs en medvetenhet om vad som görs på EU-nivå. Europaparlamentet beslutade förra året om nya regler som ger EU-ländernas myndigheter rätt att hålla så kallade ”papperslösa” i förvar i upp till 18 månader. Alltså människor som kommit till EU och befinner sig inom unionen utan att ha fått löfte därtill. Är det rimligt? Förra årets beslut ger dessutom länderna möjlighet att avvisa en person och hindra denne från att komma tillbaka under upp till fem år.
Detta beslut har mött hård kritik långt utanför Europas gränser. Det fick bland annat Argentinas president Cristina Fernandez att tala om ”främlingsfientlighetens tid”. Jag kan förstå denna reaktion. Beslutet som sådant och det uppträdande som Italien och Malta nu har gett prov på, är inte representativt för det EU som jag vill ha. Det är inte heller i närheten av den kristna människosyn som låg till grund för att EU skulle bildas.
Utanför Somalias kust kryssar ett allt större antal krigsfartyg för att hejda pirater från att kapa fartyg. På andra håll är människor på flykt över vida vatten och riskerar sina liv för att om möjligt nå ett drägligare liv för sig och sina anhöriga.
De behandlas nästan också som pirater. ”Brottet” de begår är att de eftertraktar överlevnad och ett mått av anständighet.
Dagens situation kräver en flyktingombudsman, en myndighet inom EU som arbetar med att företräda denna utsatta grupp som verkligen har kommit i kläm. Det är inte värdigt vårt samhälle att medmänniskor behandlas på det här sättet. Och det ankommer på oss, som är givna rätten och möjligheten, att träda fram som deras ombud inför nationella myndigheter och en byråkratisk överhet i Bryssel.
Därför ställer jag upp i valet till Europaparlamentet.
Om jag får förtroendet att representera Sverige tänker jag arbeta för att en flyktingombudsman inrättas.
Det är det minsta vi kan göra för våra medmänniskor som är sämre lottade än vi. Och jag förväntar mig att Sveriges regering delar denna ambition.
Låt oss dessutom inse att det beteende vi visar gentemot främlingen smittar av sig och styr lätt vårt tänkande också i de små nära inhemska miljöerna.
kandidat (KD) till Europaparlamentet
<a class="bold66" href="http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1757507" title="eftermiddag klubbas en ny språklag i riksdagen, där svenskan befästs som huvudspråk i Sverige.