Fler asylsökande som fått avslag avvisades från Sverige under förra året, jämfört med året innan. Det visar nya siffror från Migrationsverket, som fick extra anslag för att ordna avvisningarna

Migrationsminister Tobias Billström (M)

Gert Gelotte efterlyser en ny flyktinglagstiftning

Om afghanska flyktingars situation

                                En personlig rapport skriven av Gunilla Bosaeus

Onsdagen den 3 februari 2010 var en historisk dag i svensk demokrati.

Då talade afghanska flyktingar i Sveriges Riksdag, tillsammans med personer från Migrationsverket och regeringen och FN:s flyktingkommissarie!

Mötet i riksdagen hade ordnats av Folkpartiet Liberalerna, Vänsterpartiet och Svenska Afghanistankommittén tillsammans.

Alla som hade kommit för att lyssna var också lite av experter på asylpolitik och Afghanistan.

Det stora intresset visade att många svenskar vill hjälpa afghanska flyktingar att få stanna i Sverige.

Men Migrationsverket och regeringen gav inte några garantier för att få slut på utvisningarna, varken till Kabul eller över Italien och Grekland. 

Anita Dorazio från organisationerna Asylkommittén och Läkare i Världen informerade om många gömda familjer som har förlorat allt. Dessa familjer riskerar genom den s k Dublin-konventionen att utvisas till Sydeuropa och undrade om FN:s barnkonvention överhuvudtaget existerar.

Svaret hon fick var :

–       Jag delar inte din uppfattning, Anita, din negativa syn löser ingenting, att tro att Sverige ska ta hela ansvaret…

Detta är ord för ord det exakta svar som Anita Dorazio fick från regeringens representant, Minna Ljunggren.

Minna Ljunggren arbetar direkt under migrationsminister Tobias Billström som statssekreterare med ansvar för asyl- och migrationsfrågor.

Migrationsverkets chefer och regeringen, genom Minna Ljunggren, var ändå tvungna att erkänna att de afghanska myndigheterna inte kan skydda sina medborgare någonstans i landet.

(En afghansk kvinna  …)berättade om hur hon har hamnat i en omöjlig situation. Hon flydde hit med sin man och kan nu inte skilja sig från honom, varken efter afghansk lag eller svensk lag.  EU-domstolen  ska besluta om hon kan få stanna i Sverige.

På frågan om hon tänker gömma sig eller åka tillbaka till Afghanistan svarade hon direkt att hon måste gömma sig.

(  …       ) förklarade att hon riskerar sitt liv om hon återvänder, eftersom det räknas som ett hedersbrott mot familjen att begära skilsmässa.

Den andra afghanske experten som talade i riksdagen under asylhearingen var Wahid Rahimi. 2008 utvisades han till Kabul. Han överlevde genom att personal på svenska ambassaden i Kabul gav honom pengar. Hans juridiska ombud, Thabo ´Muso, hjälpte honom också. Sommaren 2009 kom Wahid tillbaka till Sverige och TV-Aktuellt välkomnade honom på Arlanda flygplats. Nu söker han asyl igen. I riksdagen berättade Wahid om hur han till och med blev rånad och misshandlad av poliser i Kabul. Han vågade inte söka jobb eller gå ut utan att gömma sitt ansikte i en sjal. Under hela året som han var tvungen att bo i Kabul blev han hotad och han var ständigt rädd för att bli dödad.

Wahid Rahimi är ett levande bevis på att en ensamstående ung man inte överlever utan hjälp från andra i Kabul.                                                                                                                            

Vad har då hänt med de andra asylsökande afghanerna som utvisades till Kabul?

Juristen Thabo ´Muso svarade att de flesta som utvisas till Kabul flyr vidare, eftersom det inte går att leva där om man inte har kontakter.

Några av de utvisade flyktingarna från Sverige stannade bara i Kabul i några timmar innan de tog sig vidare till Pakistan.

Thabo ´Muso har haft kontakt med flera som har lyckats ta sig över den pakistanska gränsen.

Men i några fall är han säker på att utvisningarna har slutat i tragedi :

En man som utvisades under 2008 var så skadad i sina höfter att han fick bäras in i flygplanet. Dessutom led denne man av en blodsjukdom. Han behövde medicin varannan vecka.

Den sjuke mannen ringde efter att han hade utvisats till Kabul.

–       Han grät, pengarna var slut, han hade inga mediciner kvar, jag dör – det var vad han sa till mig, berättade Thabo ´Muso, och sen blev det tyst.

Det blev också helt tyst efter ett telefonsamtal från en annan av Thabo ´Musos utvisade klienter.

Den mannen jobbade på en pizzeria i Sverige, men greps och skickades till Kabul. Han ringde en gång därifrån till sin jurist och berättade att han inte klarade sig….

Sverige är skyldig att följa Europakonventionen, om rätt till liv, sa Thabo ´Muso, och var kritisk till Migrationsöverdomstolens vägledande dom för afghanska asylsökande.

Domen från den 1 juli 2008 ( där Migrationsöverdomstolen beslutade att det går att leva som internflykting i Kabul) har INTE tagit hänsyn till EU:s skyddsgrundsdirektiv.

( EU-direktiv = EU-lag. Skyddsgrunder betyder de rättigheter som en flykting har för att få skydd och kunna leva ett normalt liv efter utvisning.)

I denna vägledande dom – som alltså gör det möjligt att utvisa afghanska flyktingar till internflykt i Kabul –  finns det inte ens ett namn på den rapport som var bakgrunden till beslutet. Dessa detaljer tog Thabo ´Muso upp under asylhearingen.

( Svenska domstolar kräver alltid att fakta och rapporter ska redovisas, så att alla kan läsa vad som står i rapporterna – men i det här fallet fick alltså varken domstolen eller advokaten veta namnet på rapporten.)

Publiken fick också chans att fråga experterna under mötet i riksdagen.

Sanna Vestin, som har skrivit boken ”Flyktingfällan”, ställde en fråga som fick både regeringens representant och Migrationsverkets chefer att tystna.

De kunde helt enkelt inte svara henne, när hon frågade om det inte är på det viset att

 NÄR DET BLIR FARLIGARE I AFGHANISTAN BLIR DET OCKSÅ SVÅRARE ATT FÅ ASYL I SVERIGE.

Det var efter en diskussion med flera personer om vad som krävs för att en afghansk flykting ska få uppehållstillstånd i Sverige som Sanna Vestin ställde denna fråga.

Hon fortsatte att fråga om en asylsökande måste visa upp mera bevis, eller egna asylskäl, än de andra flyktingarna i sin grupp för att få asyl.

Den här frågan var den viktigaste under hela asylhearingen, eftersom det har blivit svårare och svårare för afghanska flyktingar att få stanna i Sverige.

Till slut sa Minna Ljunggren från regeringen :

–       Men så ska det ju inte vara, att man staplar hemskheter på varandra…..

Men Sanna Vestin gav sig inte, och hon vet hur bedömningen av flyktingarnas asylskäl går till i praktiken.

I verkligheten har det blivit allt svårare
att få uppehållstillstånd trots att säkerhetsläget i Afghanistan hela tiden försämras.

Det osäkra läget i Afghanistan fick vi information om från både generalsekreterare Torbjörn Pettersson från Svenska Afghanistankommittén och Liv Feijen från FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.

Torbjörn Pettersson gav under asylhearingen en rapport om den aktuella situationen i Afghanistan. Han har just kommit tillbaka till Sverige efter en resa till bl a Kabul.

–       Den demokratiska staten spelar en allt mindre roll, sa han, och alliansen av krigsherrar och provinsiella guvernörer leder till allt större konflikter.

Varken talibaner eller regeringsstyrkor har kontroll över landet. Sedan 2006 har de utländska trupperna med soldater ökat med 320 procent. USA skickade fler militärer strax före det afghanska valet. Soldaterna har faktiskt ökat osäkerheten bland annat i provinserna Wardak och Logar nära Kabul.

Svenska Afghanistankommittén har ibland inte kunnat hjälpa befolkningen (med bland annat skolor och sjukvård) för att det har varit strider mellan de utländska soldaterna och deras motståndare.

När det gäller säkerheten sa Torbjörn Pettersson :

–       Det är enbart mellan 7 och 10 provinser i norra Afghanistan som inte präglas av väpnad konflikt.

Torbjörn Petterssons bedömning av 2010 är :

–       För det första saknar staten i hela landet förmåga att garantera medborgarnas trygghet.

–       I den absoluta merparten av provinserna råder väpnad konflikt.

–       5 – 7 miljoner afghaner lever i grannländerna eller är flyktingar inne i Afghanistan och de kan inte återvända till sina hem. De flesta av internflyktingarna lever i slumområden runt Kabul i fruktansvärd misär, i absolut fattigdom.

Flyktingkommissarie Liv Feijen informerade om hur UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, bedömer situationen i Afghanistan :

–       Enligt UNHCR är det inte möjligt att dela upp i säkra eller osäkra provinser, utan rent generellt gäller att det råder en inre väpnad konflikt i alla provinser.

Liv Feijen sa att Internationella Röda Korset gör samma bedömning ,  dvs att i hela Afghanistan råder inre väpnad konflikt.

(Detta betyder på vanlig svenska att det är krig i hela landet, och att afghanska flyktingar har rätt att få stanna i Sverige, enligt folkrätt och svensk utlänningslag.)

Men Migrationsverket gör en annan bedömning.

På frågan från Hans Linde om varför Sverige har en annan tolkning än UNHCR, Amnesty International och Internationella Röda Korset svarade rättschef Mikael Ribbenvik på Migrationsverket :

–       Jag har ingen aning om varför det är så. Frågan bör ställas till Migrationsöverdomstolen som har fastställt begreppet. Jag har ingen avsikt att svara för Migrationsöverdomstolen.

Detta var alltså hans svar, jag antecknade ord för ord.

Jag tycker att det svaret säger allt om den svenska asylpolitiken.

En av de duktiga personer som frågade ut experterna, journalisten Gert Gelotte på tidningen Göteborgs-Posten, sa rent ut :

–       FN och alla humanitära organisationer och biståndsorganisationerna avråder från att utvisa till Afghanistan och anser att det är helt orimligt att utvisa till Kabul.

–        

–       Någonting är fel, uppenbart galet.

 _______________________________________

Där sätter jag punkt för min personliga rapport från asylhearingen i riksdagen.

Det var massor av synpunkter och åsikter också rent juridiskt runt den svenska utlänningslagen, och s k praxis, dvs vad det är som gäller för att man ska få stanna i Sverige.

De sakerna går jag inte in på, eftersom det viktigaste var att få svar från Migrationsverket och regeringen om de afghanska flyktingarna.

Det var många fakta som kom fram under detta möte som jag kan använda i många andra sammanhang.

Jag får också passa på att skicka en hälsning till Minna Ljunggren, migrationsminister Tobias Billströms medarbetare.

Hennes arroganta och irrelevanta svar till Anita Dorazio var den grövsta förolämpning som jag någonsin har hört en representant från den svenska regeringen uttala mot en kämpe för mänskliga rättigheter.

Minna Ljunggrens svar var också ett hån mot alla gömda flyktingar.

Mitt svar till henne och regeringen är:

Så länge jag andas kommer jag att slåss för FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, Europakonventionen och Genèvekonventionen – dvs för flyktingars rätt att få uppehållstillstånd i Sverige.

Nu närmast ska vi skriva debattartiklar och även kontakta journalister i Sverige och andra länder. Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas! Tack för mig! /Gunilla Bosaeus