Mushtarak-operationen i Marja skulle bli de internationella truppernas början till slutet i Afghanistan – tack vare den bejublade coinstrategin som ska vinna afghanernas hjärtan. Men kriget i Afghanistan har kört fast.

General Stanley McChrystal har fått sparken och civilbefolkningen i Marja vittnar om värre terror än någonsin.

Abdul Ghani håller sig om handleden. Han har nyligen skjutits med tre skott av talibanerna. Hans ögon är svarta av ilska.
– Varför har de tagit den lilla frihet vi hade? Skulle det inte vara tvärtom? säger han och syftar på de internationella trupperna.

Vid hans sida sitter Amir Jan och Khudaidad. De är rädda, men vill berätta.

– Vi måste. Vad har vi att frukta? Döden? Vi har ju ändå inget liv längre, säger Khudaidad.

De tre männen kommer från Marja, ett område i provinsen Helmand i södra Afghanistan som blivit känt för talibaner och opium­odlingar, och där den rekordstora militära operationen Mushtarak ägde rum i februari.

Mushtarak var tänkt att bli president Barack Obamas, general Stanley McChrystals och general David Petraeus storslagna entré med den omtalade counterinsurgency-strategin, på militärspråk coin-strategin, som tillämpats i Irak och som kort innebär att militären blandar säkerhetsarbete med biståndsprojekt.

– Counterinsurgency-strategin har som uttalad målsättning att bygga upp en fungerande och legitim statsapparat och att skydda civilbefolkningen – till skillnad från konventionell militärstrategi handlar den inte i första hand om att militärt bekämpa fienden, förklarar Caroline Holmqvist-Jonsäter som just skrivit sin doktorsavhandling på ämnet tjugohundratalets krig vid King’s College i London och som dessutom har bott i Kabul.

Mushtarak skulle sedan bli dörröppnaren till en liknande operation i grannprovinsen Kandahar och sedermera en snabb biljett ut ur Afghanistan.

Men just nu går kriget inte mot fred.

Natos talesman brigadgeneral Josef Blotz har i och för sig sagt under en presskonferens att det måste bli värre innan det blir bättre och att trupperna gör de framsteg ledningen räknat med.

Men faktum är att juni har varit den blodigaste månaden sedan kriget startade 2001. Kandahar-operationen som skulle ha inletts i juni skjuts ständigt upp. Och i förra veckan avskedades general Stanley McChrystal efter att tidningen Rolling Stone publicerat kontroversiella citat om Obamaregimen. Enligt en artikel i The Independent kan avskedet också ha berott på att McChrystal i en färsk rapport slagit fast att kriget kommer ta många år, vilket inte alls passar Obamas plan att dra sig ut ur Afghanistan senast till presidentvalet 2012. Att McChrystal dessutom för några veckor sedan kallade Marja – som skulle bli USA:s succéoperation – för en blödande tumör, har sannolikt också försvårat relationerna med Obama.

Flera generaler och även Pentagon har den senaste veckan hävdat att McChrystals avgång inte kommer att ändra strategin i Afghanistan eller ändra USA:s engagemang. Men att världens största amerikanska militärinsats plötsligt stod utan den ledare som tidigare pekats ut av Obama som Afghanistans Messias, har skapat turbulens och många frågor. President Karzai vädjade till och med om att McChrystal skulle få stanna på sin post.

Så vad händer nu med Marja – de internationella truppernas väg ut ur Afghanistan?

I februari, veckorna efter att amerikanska och brittiska soldater intagit Marja och grannområdet Nadali, hissades den afghanska flaggan vid guvernörshuset i centrala Marja.

– Vi har segrat över talibanerna, de svarta. Nu börjar friheten, förkunnade afghanska och amerikanska generaler sida vid sida med guvernören Gulab Mangal.

Sedan skulle nästa del i coin-strategin ta över. De militära hjälmarna skulle tas av och soldaterna skulle vinna hjärtan med hjälp av pengar, humanitärt stöd och återuppbyggnad.

Men när vi sex månader senare besöker Helmands och Marjas granndistrikt Nadali möter vi ilska, trötthet och rädsla. Vi kan inte åka in i Marja eftersom det är farligt för lokalbefolkningen att träffas oss där, utan vi tvingas i stället möta Abdul Ghani, Amir Jan och Khudaidad några kilometer från deras hem. Khudaidad berättar att hans hus besköts ett par dagar tidigare. Hans två kor dödades och hans fru skadade armen.

– Förr var vi fattiga. Nu är vi ännu fattigare, skadade och lever mitt i en eldstrid, säger han.

Abdul Ghani nickar och visar åter sin handled med tre nyläkta ärr. Han lyfter sedan sin skjorta och visar ett två decimeter långt ärr och berättar att han hade varit på besök hos sin syster vars hus ligger bakom en av de amerikanska vaktposterna i Marjas centraldistrikt. När han kom tillbaka hem väntade talibanerna.

– De var arga för att jag närmat mig de internationella styrkorna och sköt mig. 200 meter utanför den militära basen i centraldistriktet har varken den internationella eller den afghanska militären kontroll.

På sjukhuset i Lashkar Gah möter samma förtvivlan. På bara en timme träffar vi fem patienter från Marja-området, en av männen har förlorat sitt ben och tioåriga Tila ligger med benet omlindat efter att ha hamnat mitt i en skottlossning.

– Jag skrek till soldaterna att jag bara hämtade vatten, men de slutade inte, säger hon.

Några kilometer bort från sjukhuset finns ett flyktingläger med familjer som flytt från Marja. Åttabarnspappan Mohammad Tran bor sedan några dagar i ett tält med sina barn och getter. Alla hans grödor har förstörts av militära fordon och familjen har inte längre något att leva av. De var tvungna att ta sina saker och fly till Lashkar Gah, Helmands provinshuvudstad.

De har inte tagit emot den ekonomiska hjälp som militären erbjuder som en del av coin.

– Nej, vi kan inte ta emot deras hjälp för då skjuter talibanerna oss, säger Khudaidad.

Det finns i dag inga tecken på att de internationella styrkorna har eller håller på att vinna civilbefolkningens hjärtan i den krigsdrabbade provinsen. Enligt Mahmoud, chefen för säkerhetspolisen i Helmand, har det framförallt begåtts två misstag i Marja.

– Först grips civila för att vara misstänkta talibaner. De internationella styrkorna kan inte se vem som är taliban och inte, de förstår inte vår kultur. Ett annat problem är att gränserna är helt öppna. Av 232 talibaner som vi lyckats gripa är tretton från Pakistan men inget görs för att stoppa dem vid gränsen. Det tröttnar folk på.

När vi konfronterar guvernören Gulab Mangal med uppgifterna, säger han först att situationen i Marja är bra. Men efter en stund nickar han. Det finns problem kvar att lösa, bland annat behöver de fler poliser och få fler civila på sin sida.

– Men det tar tid. Nästa steg är nu att registrera vapen och dela ut till lokalbefolkningen så att de kan skydda sig själva, säger han.

Är inte det militären och polisens uppgift?

– Jo men det är bara för en kortare tid, sen kommer vi ta tillbaka vapnen igen, säger han.

Marja är ett tydligt exempel på att coin inte är den succé som man förväntat sig, eller åtminstone att det tar betydligt längre tid för soldaterna att vinna afghanernas förtroende än vad man räknat med.

Caroline Holmqvist-Jonsäter vid Utrikespolitiska institutet menar att strategin i grunden innebär att militären tar sig an uppgifter som traditionellt set
t ligger utanför dess verksamhet.

– Målen som satts upp under coinstrategin låter oantastliga i teorin men är mycket svåra för militära aktörer att uppnå i praktiken, säger hon.

Hon säger också att diskussionen kring coin i grunden handlar om vad militära styrkor kan och ska göra. Det går inte att tvinga fram förtroende bland lokalbefolkningen eller varaktig förändring vad gäller samhällsstyrning.

Thomas Ruttig, som driver Afghanistan Analysts Network, menar att de internationella styrkorna väntat för länge med att vinna hjärtan. 2001 var afghanerna positiva, men i dag ifrågasätter de syftet med den internationella närvaron.

Det finns också mer grundläggande problem. Enligt en källa med insyn i coin-utbildningen är strategin på en häpnadsväckande låg nivå samt utgår från västerländska värderingar. Han ger som exempel att när US Army ska utbilda den afghanska militären, Ana, i coin och försöka beskriva hur de ska infiltrera civilbefolkningen refererar de till filmen »Dansa med vargar«.

– Ana sitter ju som frågetecken och undrar om de måste dansa med vargar. Det är anmärkningsvärt att man inte nått längre än så i utbildningsfasen. Och att man ska lägga ner vapen för att få folks förtroende känns inte direkt nytt. Det har andra nationer sysslat med i evigheter, säger han.

En annan orsak till att det är svårt att få afghanernas förtroende är sannolikt att de världspolitiska ledarna ständigt talar om när och hur man ska lämna Afghanistan i stället för att diskutera vad och hur man gör på plats. President Obama sa tidigt att han hade som mål att dra ut trupperna 2011, vilket han flera gånger fått släta över med att alla trupper inte ska dras tillbaka samtidigt. Nyligen gick Englands nye premiärminister David Cameron ut och sa att de brittiska trupperna ska lämna landet inom fem år. Detta sprider sig som en propagandaeld ner till afghanerna i byarna som ställer sig frågan varför de ska stötta de internationella styrkorna när de ändå ska lämna landet. Då står de ju ensamma kvar mot talibanerna om några år. Att de ska skyddas av den afghanska regeringen tror ingen på, de flesta menar att den kommer att falla i samma ögonblick som Nato och USA drar sig ut.

Men om coin hittills inte varit lyckosamt så långt, kommer man att ändra strategi nu när McChrystal är borta? Står kriget inför en vändpunkt?

Varken Thomas Ruttig eller Caroli­ne Holmqvist-Jonsäter tror att Stanley McChrystals avgång kommer att ändra något. General David Petraeus som ersätter honom månar om coinstrategin.

– Det är synd för nu hade varit en tidpunkt att fundera över vad man bör göra, varför och hur, säger Thomas Ruttig.

Han tror att den afghanska regeringen och de internationella styrkorna måste hitta andra samtalsvägar till såväl talibaner som civila, i stället för att militärer ska försöka köpa deras kärlek. Återuppbyggnad ska hjälporganisationer syssla med eftersom de vet vad de sysslar med. Men det viktigaste är att afghanerna får frågan hur de vill ha det.

– Nu krävs det framför allt mycket tålamod för att få tillbaka det förtroendet som fanns från början. Och man måste komma ihåg att alla stora förändringar kommer att komma från afghanerna, säger Ruttig.

Skottskadade Tila, 10, uttrycker sig enkelt:

– Jag vill inte att de internationella människorna ska åka. Jag vill ha skola och sjukhus och det kan de bygga. Talibanerna kan inte bygga något. Men jag vill inte bli skjuten.

USA och Storbritannien har krigat i Afghanistan under nio år, ändå finns i dag inget som tyder på att freden är ens i sikte. Och i takt med att orsaken till kriget, terrorismen, flyttar till Pakistan och länderna runt omkring kommer det att bli svårare att motivera.

http://www.fokus.se/2010/07/bakslaget/