Publicerad 18 april, 2011 – 19:39
HEDERSFLYKTINGAR ”Många av de kvinnor som fått avslag i den svenska asylprocessen har efter att de återvänt tvingats gå under jorden eller prostituera sig för att få tak över huvudet. Till detta medverkar svenska myndigheter genom att osynliggöra kvinnors asylskäl eller genom att ge en alltför rosig bild av rättssäkerheten i deras hemländer. Det skriver Bengt Westerberg, ordförande svenska Röda Korset och Maria Hagberg, internationell kvinnorättsaktivist
Erfarenheter från arbetet med flyktingar såväl i Sverige som internationellt visar att kvinnors asylskäl ofta osynliggörs. Deras asylrätt prövas inte sällan bara i relation till en man eller till barn. Hon bedöms inte kunna ha egna asylskäl och får därför inte någon individuell prövning (se t ex Maite Zamacoma Aguirre, Kvinnor i asylprocessen, Röda Korset 2008).
Ett sådant asylskäl som särskilt berör många kvinnor är hedersrelaterat våld.
Hedersrelaterat våld förekommer, och har under senare år diskuterats mycket, i Sverige. Det blev särskilt uppmärksammat i samband med mordet på den unga kvinnan Fadime Sahindal 2003. Men det finns flera fall, både dessförinnan och därefter. Senast var det Jian som i november förra året mördades av sin adoptivfar Subhi Othman. Mord är naturligtvis ovanligt, medan hedersförtryck i olika former har betydande omfattning, också i vårt land.
Docenten Astrid Schlytter gjorde 2008 en studie som hade utförts på uppdrag av Stockholms stad. Den visade att 11 % av samtliga flickor och 4 % av samtliga pojkar lever under hedersrelaterade normer och begränsningar. Undersökningen omfattade ca 2 300 niondeklassare i 36 grundskolor i Stockholms stad (Schlytter, Högdin, Ghadimi, Backlund, Rexvid, Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad, 2009).
Statliga Ungdomsstyrelsen gjorde 2009 en stor kartläggning om förekomsten av tvångsäktenskap som är en av de vanligaste formerna av hedersrelaterat förtryck. Enligt den finns det i Sverige cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år som upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Mer än var tionde av dem oroar sig ofta över detta. (Gift mot sin vilja, Statens Ungdomsstyrelse, 2009)
Diskussionen i Sverige har inte alltid varit stödjande för de kvinnor som utsätts för hedersförtryck och hedersvåld. Det är inte ovanligt med en kulturrelativistisk inställning som förringar betydelsen av detta våld eller en bristande vilja att se de specifika inslag i hedersrelaterat våld, som skiljer det från mycket annat våld, inklusive det våld mot kvinnor som många män utövar i svenska parförhållanden.
Hedersrelaterat våld har rötter i flera olika kulturer. Det är ganska vanligt särskilt i länder kring Medelhavet och i Mellanöstern. Det förekommer inom flera religioner, både kristendom och islam. Det utmärks av att det ofta är kollektivt accepterat: inom en grupp eller ett samhälle eller t o m av en stat genom landets lagar. Låt oss ge några exempel.
# I Jordanien har kvinnorörelsen först efter många års kamp fått bort en artikel i lagen som innebar att hedersmotiv kunde vara en förmildrande omständighet vid mord (se Rana Husseini, Murder in the Name of Honour, 2009). Trots det lär det fortfarande förekomma att domstolar dömer enligt det gamla synsättet.
# I irakiska Kurdistan togs hedersmotiv bort som förmildrande omständighet redan 2002. Men pöbeln på gatan utdömer och verkställer ibland straff mot kvinnor som anses ha brutit mot hedersreglerna, som 2007 i fallet med 17-åriga Dua Khalil, en kurdisk – yezidisk flicka som stenades till döds för sin kärleks skull. Bara en gärningsman fälldes, och långt senare efter internationella påtryckningar. Flera andra inblandade undkom straff trots att deras medverkan var dokumenterad via mobiler som förmedlade mordet till hela hela världen.
# I irakiska fängelser sitter åtskilliga kvinnor som har haft utomäktenskapliga förbindelser dömda för prostitution, medan männen aldrig döms. Kvinnor som har förskjutits av sina familjer på grund av ”hedersbrott” har inga försörjningsmöjligheter av normalt slag utan hänvisas till prostitution, stöld eller tiggeri.
# De skyddade boenden som finns i bland annat Turkiet, Irak/Kurdistan och Israel/Palestina är inte sällan utsatta för attacker. För ett tag sedan utlämnades i Turkiet en kvinna till sin make från ett sådant boende. Han tog in på hotell med kvinnan och kastade sedan ut henne från femte våningen. En kvinna lämnades ut från ett boende i Israel/Palestina toch dödades av släktingar. I Irak bröt sig nyligen beväpnade vakter in i ett boende med vapen, misshandlade personalen och förde bort kvinnorna.
# I andra fall har personal mutats och kvinnor utlämnats till män och andra släktingar, som tagit lagen i egna händer. Det förekommer också i ett flera länder i regionen att det sprids rykten om att skyddade boenden i själva verket är bordeller för att skrämma kvinnor från att söka skydd där.
I ett samhälle där hederskulturen är stark kan många beteenden av kvinnor, som vi i Sverige uppfattar som helt naturliga, anses kränka mannens eller familjens heder. Då kan också hela släkten mobiliseras, ibland alltså med stöd av samhället och lagen, för att återställa hedern genom att förskjuta, förnedra eller t.o.m. döda kvinnan. Förövarna betraktas dessutom av många som hjältar.
Exemplen visar tydligt att det finns goda skäl för många kvinnor att fly och söka skydd utanför sin egen familj, sitt eget samhälle eller ibland t.o.m. sitt eget land. Även i många länder där lagar och myndigheter inte accepterar hedersvåld kan de i praktiken vara oförmögna att förhindra det på grund av den sociala struktur som finns i landet. Familjens – läs framförallt de manliga familjeme
dlemmarnas – sociala kontroll är vidsträckt och det skydd som kan ges blir därför otillräckligt. Flera fältrapporter från de aktuella områdena vittnar om att det är så (se t ex Risk och Säkerhet för kvinnor i Israel/Palestina och Risk och Säkerhet för kvinnor i Irak/Kurdistan, bägge från Kvinnor för fred 2010).
En del av de kvinnor som flyr från hedersrelaterat förtryck söker asyl i Sverige. Myndigheterna avfärdar ofta deras ansökningar därför att de inte anser att hedersrelaterat våld är ett asylskäl eller därför att de anser att dessa kvinnor kan få ett tillräckligt skydd i sitt hemland. Vi menar att den inställningen inte håller.
Förra året uttalade kvinnoorganisationer i Irak/Kurdistan och Röda Korsets systerförening Röda Halvmånen i Erbil unisont att hedershotade kvinnor inte ska återvända därför att deras skydd inte kan garanteras. Framförallt avråddes ensamstående och frånskilda kvinnor då ”ryktet kunde ha föregått dem” och detsamma gällde kvinnor, med eller utan barn, som hade haft utomäktenskapliga förbindelser. Uttalandet skedde mot bakgrund av omfattande lokala erfarenheter.
Många av de kvinnor som fått avslag i den svenska asylprocessen har efter att de återvänt tvingats gå under jorden eller prostituera sig för att få tak över huvudet. Till detta medverkar svenska myndigheter genom att osynliggöra kvinnors asylskäl eller genom att ge en alltför rosig bild av rättssäkerheten i deras hemländer.
Ibland kan det hända att förhören med den asylsökande kvinnan är så rudimentära att viktiga sanningar inte kommer fram. När t.ex. en kvinna har varit utsatt för våld eller våldtäkt i krig är det ofta svårt för henne att berätta om det. Trots att det handlar om en våldtäkt kan hon av sin familj eller sitt samhälle bli utpekad som skyldig och riskera att bli utstött från sitt sociala sammanhang. Att hon i en sådan situation drar sig för att berätta sin historia för svenska myndighetspersoner är kanske inte så konstigt. För att få fram alla uppgifter som behövs för att kunna pröva asylskälen ställs stora krav på hur ett förhör genomförs och på professionalitet hos personalen.
Nyligen inkallade Migrationsverket en imam för att vittna i en länsrättsförhandling om asyl som rörde en kvinna som sökt skydd mot hedersrelaterat våld i sitt ursprungsland. När sådant sker måste man fråga sig vilka kultur- och länderkunskaper verket har.
I FN:s deklaration om våld mot kvinnor står det särskilt att inga religiösa eller traditionella sedvänjor ska få ursäkta övergrepp. Hedersrelaterat våld är i allra högsta grad ett exempel på ett sådant övergrepp.
Genom att utvisa hotade kvinnor till stater som inte har ratificerat Kvinnokonventionen, eller som har reserverat sig till förmån för religiösa och traditionella sedvänjor, som förtrycker kvinnor, medverkar Sverige till att legitimera och upprätthålla dessa övergrepp.
Vi menar att det förhållningssätt som Migrationsverket visar i sådana här fall är en fara för arbetet för kvinnors mänskliga rättigheter. Verket, och andra som påverkar asylprocessen, måste skaffa sig bättre kunskaper om hedersrelaterat våld för att motverka att Sverige medverkar till fler brott mot de mänskliga rättigheterna.
