Varför ställs inte personalen på Migrationsverket till svars om de fattar felaktiga beslut. Det undrar JAN JOHANSSON, diakon i Svenska kyrkan i Linköping.
En myndighet omfattas alltid av ansvar för att personalen respekterar myndighetens regelverk. Till exempel träder lex Maria i kraft om sjukvårdspersonal inte lever upp till kraven på en god sjukvård. En polis som anses ha brustit i sin tjänsteutövning blir snabbt föremål för en utredning. Detta är bara några exempel på hur en myndighet agerar när brister blir synliga.
Det finns en myndighet som aldrig ställs till svars när en beslutsfattare fattar fel beslut, och som för den berörde kan få oöverstigliga konsekvenser. Jag avser Migrationsverket, med sin policy att inte sakligt analysera och värdera risker som i många fall är uppenbara för den eller de individer som ska avvisas.
En flykting som mot all förmodan lyckas ta sig till Sverige är redan från början i underläge. Han eller hon har alla odds mot sig. Och det finns egentligen ingen rimlig chans att på saklig grund få det skydd som FN deklarationen anger. Man skulle kunna kalla det för lotteri – problemet är bara att nitlotten i stort sett är den enda lotten.
Undan för undan stryper man dessutom möjligheterna att på laglig grund ta sig till Sverige. Artikel 14 styrs allt mer av kriminella människosmugglare.
Men för dem som mot allförmodan lyckas ta sig hit fortsätter traumat och lotteriet.
Vilket offentligt biträde ska vederbörande få? Här finns en gradskala i kompetens och engagemang från noll till tio. Vilken handläggare får han eller hon och vilken tolk ska tolka vederbörandes utsaga? Och till sist: Kommer ärendet upp i migrationsrätten? Är det Stockholm, Göteborg eller Malmö? Kommer ärendet att förhandlas i Göteborg är oddsen något bättre. Sitter det någon från gamla utlänningsnämnden som domare minskar oddsen att få stanna till det minimala.
Tack och lov för att man är född i Sverige och inte behöver gå igenom denna kvarn. Har man däremot oturen att komma från Afghanistan eller Irak, vara rom från Balkan, komma från Kongo eller något annat land som inte respekterar mänskliga rättigheter – men som Sverige ändå av olika politiska anledningar säger sig ha förtroende för.
Det sägs att Kabul i Afghanistan är en säker plats att återvända till. Men ändå har fyra av de från Sverige avvisade mördats i Kabul. Det sägs att Irak blir säkrare att återvända till för varje dag som går. Ändå förföljs minoriteter och det kommer rapporter om att kidnappningar, mord och attentat är en del av det dagliga livet. Kyrkor och heliga platser är fortsatt utsatta för extremism. Och ändå anses det inte råda väpnad konflikt i Irak. Men det blir väl billigast att se det så.
När kommer beslutsfattare på Migrationsverket att ställas till svars för beslut om avslag som leder till att asylsökande utsätts för kränkande och förnedrande behandling med risk för livet? Mig veterligen har det aldrig skett. Men faktum är att det borde finnas en sådan möjlighet.
I Sverige talar vi vitt och brett om människors lika värde och vi tycks mena det. Varför inbegriper detta inte de som söker skydd i vårt land?
De nu fyra mördade som avvisats till Kabul borde föranleda en reprimand för beslutsfattaren för att det inte ska upprepas igen.
Jan Johansson
ب.ع. قاسمي