Strax efter klockan fem på morgonen svänger Kriminalvårdens vita buss av från Kållereds villakvarter i Göteborg och kör in på den lilla vägen fram till Migrationsverkets förvar. Den höga stålporten öppnas och sluts snabbt igen bakom bilen. När Kriminalvårdens tjänstemän kliver in på förvarets kontor står Emad Osmat Zadic redo. Efter sex år i Sverige ska han nu, tjugofyra år gammal, tvångsavvisas hem till den kurdiska delen av norra Irak. Han har inte sovit på hela natten.

Kriminalvårdens tjänstemän ber honom överlämna sina värdesaker: en mobiltelefon och 150 kronor. Under avvisningen ska de förvaras i ett slutet plastkuvert som tjänstemännen tar hand om. Emad får ett kvitto. Sedan blir han noggrant kroppsvisiterad. Säkerhet, förklarar transportledaren Bertil Lundberg, det har hänt att unga desperata män gömmer ett rakblad och att de skär sig innan planet mot det gamla landet ska lyfta.
 

Emad får tillbaka sin snusdosa sedan tjänstemännen tittat i den. Där ligger ett par torra påsar som han fått av sina kompisar, till den sammanlagt sex timmar långa flygresan.
Tjugo över sju lyfter planet från Landvetter mot Wien och sedan vidare mot Erbil. Där har familjen lovat att möta honom på flygplatsen och sedan köra honom hem till Dahouk, nära den turkiska gränsen. Det var i Dahouk som Pela Atroshi 1999 blev nedskjuten av sina farbröder på en gata mitt i stan. Emad hade blivit överfallen av ett par män med kniv när släkten bestämde att han 17 år gammal måste lämna landet. Han hade blivit sedd tillsammans med en flicka ute på stan innan hennes familj hade godkänt honom.
 

Första gången vi träffade Emad var två veckor innan tvångsutvisningen skulle genomföras. Då hade han suttit inlåst på Migrationsverkets förvar i nästan två månader.
 

– Det är klart att jag längtar efter min familj. Pappa har sagt att han vill att jag ska komma hem. Men jag vill inte åka hem. Jag vet inte hur jag ska klara mig, sade han.
 

Den som återvänder frivilligt efter ett avslagsbeslut får 30 000 kronor som stöd för att skapa ett nytt liv. Under 2009 har drygt hälften sagt nej. De vågar eller vill inte återvända. Under 2009 har 939 överlämnats till polisen som försvunna eller med ett beslut om tvångsavvisning. För Emad var 30 000 kronor inte mycket att komma hem med efter sex år i Europa när hans mamma hade lånat ihop mer än det dubbla för att han skulle komma i väg. Han hoppades fortfarande att kunna jobba ihop mer.

I mitten av maj, första gången som vi träffade Emad, satt elva män från olika delar av Irak på förvaret i Kållered. Gränspolisen och Kriminalvårdens transporttjänst planerade sedan ett par månader den andra stora massdeporteringen till Bagdad.
Ångesten hängde tung i det lilla besöksrummet. Männen i förvaret visste att det chartrade planet skulle avgå den 27 maj med ett 50-tal irakier ombord. Det var därför som de satt här. Polisen hade sedan ett par månader börjat leta efter lämpliga ”deporteer”.

För att det säkert skulle finnas femtio personer med papper i ordning började polisen söka upp dem som det var störst sannolikhet att hitta, berättar gränspolisen i Göteborg. Det var de, som polisen visste, verkligen bodde på den adress som de uppgett. Emad blev uppringd och kallad till ett samtal i slutet av mars. Efter samtalet fördes han direkt till förvaret.
Emads namn fanns inte med på den slutgiltiga listan över dem som skulle åka med det chartrade planet till Bagdad.

I stället skulle han bli transporterad med två tjänstemän från Kriminalvården med ett reguljärt flyg direkt till Erbil den 3 juni.
 

Kriminalvårdens buss tar en bakväg in till plattan på Landvetter. Transportledaren Bertil Lundberg går in genom den vanliga entrén för utrikesavgångar. Det är han som sköter kontakten med flygbolaget och med kaptenen för flighten. Sedan Emad sagt ja till att vi skulle följa med då han mot sin vilja skulle tvingas resa hem, gav Kriminalvården sitt medgivande ett par dagar senare. De gjorde bedömningen att Emad inte skulle göra motstånd.
 

– Han vill inte åka. Men han ser ingen annan utväg, summerade Bertil Lundberg.
På 20 år och 700 avvisningsresor har Bertil Lundberg varit med om att tio avbrutits.
 

När Emad omgiven av sina två ”transportörer”, stiger på planet, som står långt ute på plattan, väntar vi vanliga passagerare vid gaten. När vi går ombord sitter Emad allra längst bak inne vid fönstret med en följeslagare bredvid sig. På andra sidan gången sitter transportledaren Bertil Lundberg. Vi har säten längre fram i planet. Emad har vänt bort huvudet och tittar långt ut genom fönstret. Det finns en viss anspänning i luften ända fram tills planet tagit mark i Wien.
 

Här får Emad ta den vanliga passagerarbussen in till terminalen. Kriminalvården tar ett steg tillbaka. På resan vidare mot Erbil får Emad prata med oss om allt det han nu lämnar bakom sig.
 

Emad är en av de 1 500 minderåriga, mest 16–17-åriga pojkar, som sedan 2003 ensamma tagit sig till Sverige från Irak. Emads resa tog en och en halv månad. Han stoppades flera gånger i Turkiet. I Istanbul väntade han i en källare tillsammans med andra unga män. Sedan åkte han lastbil till Grekland, och därifrån flög han via Amsterdam till Arlanda med falska papper och en smugglare som gick tio meter framför.
 

– Jag har bott på hur många adresser som helst, säger han.
 

Först hos sin morbror i Göteborg i en och en halv månad, sedan tillsammans med fyra, fem killar i Hjällbo, därefter tillsammans med fem killar i Hammarkullen, dessutom inhyst hos en kompis i Bergsjön. Under de perioder då han hade arbetstillstånd arbetade han först på en kebab­restaurang och sedan i gatuköket i Brunnsparken i Göteborg.
 

Redan 2005 fick han avslag på sin första asylansökan. Hotbilden mot honom hemma i Dahouk ansågs inte tillräckligt stark. Men då kunde Sverige inte avvisa någon till Irak eftersom det inte fanns något återtagandeavtal mellan länderna. Som tiotusentals andra papperslösa fick han under den tillfälliga asyllagen ett tillfälligt uppehålls­tillstånd som gick ut i januari 2007. Emads hopp hade tänts på nytt. Men läget i norra Irak bedömdes som så stabilt att hans avvisningsbeslut låg fast. Liksom tusentals and­ra kurder hamnade han i ett tomrum. I Sverige fick han inte stanna, och de irakiska myndigheterna tog inte emot tvångsavvisade.
 

Då liksom nu vädjade den autonoma regionregeringen i irakiska Kurdistan, KRG, om förståelse. Hundratusentals från de övriga delarna av Irak hade flytt hit undan kriget.
Efter att Sverige 2008 tecknat avtal med Irak måste nu även KRG, mot sin vilja, ta emot tvångsutvisade.
 

De sista åren hade Emad inte arbetstillstånd. Han hankade sig fram, jobbade lite svart.
 

– Men nu är jag fri om 40 minuter, säger han pl
ötsligt och ler.
 

Lättnaden över att ha kommit ut ur fängelset, som han kallar förvaret, är just i detta ögonblick mycket större än oron för framtiden.
 

På flygplatsen i Erbil får mamma, pappa, bröder och brorsdöttrar vänta länge på parkeringsplatsen som ligger utanför säkerhetsområdet, en kilometer bort från flygplatsen. Det dröjer innan den kurdiska flygplatspolisen har intervjuat Emad. Inne på den enkla serveringen försvinner hans mamma och pappa in på toaletten för att tvätta sig.
 

När de kommer ut plockar mamman upp ett par bönemattor och breder ut dem intill en gigantisk fläktapparat. En halvtimme senare ringer det i pappans mobiltelefon. Flygplatspolisen har lämnat över Emad till säkerhetspolisen som ska ta hans fingeravtryck. Först en halvtimme senare får mamman återse sin son, och Emad får för första gången träffa sin lilla brorsdotter.
 

När chefen för firman vi hyr chaufför och tolk av får höra att vi ska vidare till Dahouk, och varför mannen vi följt lämnade Irak, vill han först inte låta sin chaufför köra oss dit.
 

– Du måste först ta reda på om familjerna kommit överens, säger han.
 

Efter ett par starkt kritiserade avvisningar och på regeringens uppmaning gjorde Migrationsverket nyligen en studieresa till bland annat Dahouk för att få kunskap om hederskulturer och bättre kunna bedöma om det finns individuella skyddsskäl för asylsökande från områden som annars bedöms som relativt stabila.
 

Sedan år 2003 är hedersrelaterat våld förbjudet enligt irakisk lag. Men enligt den kurdiska frivilligorganisationen Harikar, som samarbetar med svenska Diakonia, kunde 13 kvinnomord och 394 hot mot kvinnor knytas till hederskulturen under 2008 i hela provinsen där Dahouk är huvudstad. Allt fler misstänkta fall går till domstol och åtalade blir dömda. Självmorden bland unga är svåra att bedöma. Det finns en risk för att hederskulturen nu i stället tvingar fram denna utväg, menar hjälporganisationen.
 

Familjens hus ligger i Dahouks utkanter. Här delar 13 personer på två gemensamma rum och tre sovrum. Emad har sammanlagt sju syskon, den äldsta brodern bor fortfarande kvar trots att han har en egen familj. Snart kommer dessutom ytterligare en bror hem, inom kort avvisas han från Storbritannien.

Vi sitter i vardagsrummet, familjemedlemmar och släktingar som är på besök.
 

– När jag sitter så här med familjen känns det okej att vara hemma, säger Emad.
 

– Fråga vad du vill. Men du vet att det är en annan karta här, så prata inte om sex och sådant, fortsätter han.
 

Emads mamma Fathila Abdul Fatah och storebrodern Karwan, Emad själv och ett par farbröder som är på besök börjar berätta. Huset byggde pappan för de pengar som han arbetade ihop under sex år i Storbritannien på ett företag som hackade grönsaker till restauranger. Familjen hade lämnat sin hemby under Saddam Husseins krig mot kurderna och behövde någonstans att bo. Det var när pappan var borta som Emad förälskade sig i en flicka. De hade visat sig ute tillsammans innan Emads familj, som kulturen kräver, hade sänt en släkting för att öppna dörren till flickans familj. När Emad blev överfallen av några okända män fattade modern och farbröderna ett beslut.
 

– Min man var långt borta och därför bestämde vi oss för att Emad måste åka, säger hon.
 

I början var det som en skogsbrand, ryktena som surrade kring Emad, fortsätter brodern. De förhandlade med flickans familj, och efter något år hade branden lagt sig. Nu har det gått sex år och hotet mot familjen är inte längre det stora problemet.
 

Genom att skära grönsaker i Storbritannien lyckades Emads pappa bygga ett litet hus till sin egen familj. Fadern försörjer nu 13 personer genom sitt arbete som skollärare. Det går inte ihop. Nu kommer dessutom två giftasvuxna söner hem, utan pengar och utbildning.
 

I Dahouk byggs det överallt och på gatorna kör blänkande nya bilar. Kriget har utplånat medelklassen. Nu finns det bara rika och fattiga. En del tycker att de unga männen som återvänder är lata. Vill man så finns det jobb. Titta, säger de, i Kurdistan är det män från Bangladesh som sopar gatan och kvinnor från Malaysia som städar. Samma jobb som de unga männen utförde i Europa.
 

Andra säger att de unga män som återvänder hem utan pengar verkligen sitter i skiten. Det första som väntar är skulder för resan. Många gömmer sig undan smugglarna. Veckan före vårt besök var det en man som skickats tillbaka från Tyskland som sköt sig.
 

– De här männen lider. Det skulle vara en stor skam att behöva ta ett enkelt restaurangjobb efter flera år i Europa. Deras föräldrar har sålt hus och mark för att de skulle skapa sig ett gott liv. I stället har de levt i Europas utkanter. De har ingen utbildning och de har kanske inte ens lärt sig språket i värdlandet, säger Azad M Salih, som arbetar för den tyska organisationen Agef.
 

I Erbil har Agef byggt European Technology & Training Centre där outbildade återvändare får gå ett utbildningsprogram.
 

– Det är en synd att bara skicka tillbaka dessa unga män utan att ge dem hjälp med utbildning. De föraktar sig själva och föraktas av andra för att de misslyckats, fortsätter han.
 

Som tvångsutvisad har Emad inte blivit registrerad hos någon av de frivilligorganisationer som hjälper återvändare.
 

Han är förtvivlad sista kvällen vi möts. Han funderar över varför han tacka­de nej till 30.000 kronor.
 

– När jag fick frågan om att återvända hem frivilligt svarade jag nej. Jag ville ju inte åka hem.
 

Han hoppades fortfarande kunna tjäna mer på att stanna kvar och jobba.
 

En man i hans ålder borde vara gift, säger han. Men ett bröllop kostar och för att vara en värdig make borde han kunna ge sin fru ett hem.

– Jag vet inte vad jag ska göra. En egen lägenhet kostar 300 dollar i månaden. Men min bror som jobbar på en bilfirma tjänar bara 200 dollar i månaden. Därför bor han fortfarande hemma.

– Det enda jag kan är det jag lärde mig när jag jobbade i gatuköket i Brunnsparken, säger han.