Foto: staffan löwstedt

Svenska Afghanistankommittén bedriver biståndsarbete i Mazar-e-Sharif, norra Afghanistan

Engagemanget för Sveriges utvecklingssamarbete är påfallande starkt. Den nya Sifo-undersökning som Sida presenterar idag visar att de flesta svenskar anser att internationellt stöd kan medverka till utveckling och fattigdomsminskning.

Men vi måste samtidigt vara självkritiska. Sida och vissa andra biståndsorganisationer har delvis misslyckats att nå ut med vilken roll biståndet spelar idag och hur biståndet fungerar i praktiken. Ibland är förväntningarna orimliga.

Fattigdomsproblemet kommer inte att lösas primärt genom bistånd. Men en ökad globalisering och rådande finansiell kris ställer nya krav på biståndets strategiska roll. Biståndet kan bidra till att skapa förutsättningar för utökad handel eller fördjupad demokrati, men biståndet kan aldrig vare sig hållas ansvarigt eller ta åt sig äran för ett lands utveckling. Det huvudsakliga ansvaret ligger hos respektive lands regering. Vi har dock ett ansvar för att i dialog med våra samarbetspartners välja de mest strategiska och kostnadseffektiva insatserna och att löpande följa att de leder till förväntade resultat.

Sifo-undersökningen visar att många svenskar är nyfikna på biståndet och var tredje svensk vill få ännu mer information – särskilt om utvecklingssamarbetets resultat.

Regeringen konstaterade nyligen att svenskt bistånd når förväntade resultat i relativt hög utsträckning i de enskilda insatserna, men att vi har svårare att visa på de långsiktiga och bredare effekterna.

Ett konkret exempel kan hämtas från undervisningssektorn i‑Afghanistan. Vi kan idag rapportera om att Sverige bidragit till att antalet afghanska pojkar och flickor som går i skolan har ökat från 800000 till 6 miljoner på några få år. Det är emellertid betydligt svårare att rapportera om dessa utbildningsinsatser bidrar till att de afghanska ungdomarna får jobb och om dessa eventuella jobb leder till en ekonomisk tillväxt som i sin tur minskar fattigdomen Afghanistan. Vi kan dock i viss utsträckning rapportera om hur stor andel av eleverna som slutför sin utbildning med godkända betyg.

Det är inte rimligt att vi ska leda i bevis att varje enskild biståndsinsats har lett till långtgående utvecklingseffekter. Däremot ska det ställas krav på att vi i valet av insatser grundar beslutet på bästa möjliga kunskap om vad vi vet leder i rätt riktning. Och vi bör alltid sträva efter att genom indikatorer följa att utvecklingen går åt rätt håll och att de insatser som finansieras maximalt bidrar till detta.

Kanske har en del av kritiken som framförts i debatten under senare år bidragit till att bara drygt hälften av svenskarna, enligt Sifo-undersökningen, är helt säkra på att biståndet går till de insatser som gör mest nytta.

Jag är den förste att medge att det finns vissa insatser som inte gett önskade resultat. Och vi måste fortsätta att ta till oss av saklig kritik, genomföra oberoende utvärderingar och arbeta intensivt för ökad kvalitetssäkring. Nu lägger vi exempelvis grunden till ett nytt mål- och resultatstyrningssystem på Sida. Redan i början av nästa år kommer vi på ett bättre sätt kunna redovisa resultat.

Dessutom kräver tider av global finansiell kris att vi omprövar vissa insatser och särskilt stödjer de som drabbas värst. Läget är mycket oroväckande på flera håll. Många av de fattigaste ländernas ekonomier urholkas just nu genom minskade exportinkomster, ökande arbetslöshet och en livsmedelskris som fortsatt innebär stigande matpriser.

Samtidigt skickar migranter hem mindre pengar till utvecklingsländerna, investeringar uteblir och det globala biståndet minskar. Sifo-undersökningen visar att fyra av fem svenskar är medvetna om allvaret och svarar att krisen påverkar fattiga länder på ett negativt sätt.

Anders Nordström

generaldirektör Sida

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3063237.svd

.