I ett tal idag tillkännagav den afghanske presidenten att den utländska militära närvaron ska börja avvecklas. Ett av områdena är det där Sverige har närvaro. Det är nu avgörande för Afghanistans framtid hur överlämningen genomförs och att det afghanska rättsväsendet får stöd, skriver Peter Brune, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén.
Ett decennium har snart gått sedan 11-september-attackerna. Några veckor senare invaderade amerikanska trupper Afghanistan, på jakt efter Usama bin Laden, hjärnan bakom de vedervärdiga dåden. De amerikanska trupperna har allteftersom kompletterats och idag är 50 länder militärt engagerade, med Tonga, Togo och Colombia som senaste tillskott.
Idag, i anslutning till firandet av det afghanska nyåret, Nawroz, tillkännagav president Karzai att den utländska militära närvaron nu ska börja avvecklas. För Sverige var detta av speciellt intresse då en av de sju platser där detta överlämnande av ansvar ska inledas, är det område där Sverige opererar, Mazar-e-Sharif i Balkhprovinsen.
Afghanistan har genomlevt 30 år av väpnat våld. Under de tio år som har gått sedan den USA-ledda militära operationen inleddes har många allvarliga misstag begåtts av den Nato-ledda Isaf-styrkan. Ett tiotal officiella strategier har lanserats av EU, Nato, FN med flera för hur det afghanska folkets lidande ska kunna komma till ett avslut. Nyckelordet i den pågående debatten benämns ”transition”. Detta militära och polisiära maktöverförande ska vara avslutat 2014. Vi som har funnits på plats i Afghanistan sedan början av 80-talet, utan vapen i hand, har konsekvent hävdat att ingenting är vunnet, vare sig militärt eller politiskt, om inte det afghanska ägarskapet tas på allvar.
Det är dock en enorm utmaning att se till att afghansk militär och polis uppnår ens minimal standard. Aktuella uppskattningar visar att 9 av 10 militära rekryter är analfabeter, 40 procent beräknas vara drogberoende och upp till 30 procent av styrkan deserterar varje år, en ansenlig del av dem till den väpnade oppositionen. Därutöver är rekryteringsbasen etniskt snedfördelad, vilket kan ha mycket allvarliga konsekvenser på sikt. Siffrorna för den poliskår man försöker bygga upp är ännu mer alarmerande.
Samtidigt är givetvis processen nödvändig. Alla krig tar förr eller senare slut. En av de förutsättningar som faktiskt talar till Afghanistans fördel är att de senaste 30 årens krig inte utgör ett ”normaltillstånd”. Afghanistan förtjänar ett bättre öde. Den vanlige afghanen vill inget hellre än att den egna nationen ska resa sig ur de senaste decenniernas förnedrande utländska interventioner och inhemska maktkamper mellan olika krigsherrar.
I överlämnandet kommer planeringen av det fortsatta stödet till inte minst den afghanska polisen att vara avgörande.
Peter Brune
Omvärlden har tidigare vänt Afghanistan ryggen och senare fått betala ett dyrt pris för detta. Samma misstag får inte ske igen. Svenska Afghanistankommittén har tidigare kritiserat den skeva fördelningen av resurser när internationella samfundet engagerar sig på det sätt som man gjort i Afghanistan, med en så stor tyngdpunkt på militära medel. Även proportionerna hos de länder som satsar både civilt och militärt insatser är orimliga – Sverige tillhör de ”bästa i klassen” men fortfarande kostar de militära aktiviteterna ungefär tre gånger så mycket som de civila.
Dessutom finns sedan länge en snedfördelning av biståndsresurser inom landet. Provinser som drabbats hårt av konflikten får mer bistånd. Svenska och utländska biståndsorganisationer har med stor oro sett hur bistånd från vissa länder behandlats som ett militärt redskap där stora resurser spenderats under kort tid, med dåliga resultat.
Vissa länder har också agerat utifrån en sammanslagen strategi för bistånds- och militärinsatsen i Afghanistan. Det finns därför en tydlig risk att den framtida riktningen för det internationella utvecklingssamarbetet med Afghanistan kopplas samman med tillbakadragande av internationell trupp. Detta är två olika agendor med olika mål och måste därför hållas isär.
Vi har tillsammans med europeiska systerorganisationer inlett ett nytt samarbete där vi noggrant kommer att följa överlämnandet av det militära och polisiära säkerhetsansvaret till afghanska myndigheter. De krav vi har rest går i första hand ut på att:
• Det behövs en mycket mer öppen dialog om planeringsprocessen för överlämnandet. Hur och när Nato lämnar över det operationella ansvaret spelar roll för de lokalsamhällen vi arbetar med. Vi märker redan en stark oro för att kortsiktiga politiska ställningstaganden kommer att styra överlämnandet.
• En fortsatt regionalisering av utvecklingssamarbetet med Afghanistan måste undvikas. Idag kopplar enskilda länder sina utvecklingsinsatser till den region där man har militär personal. Engagemanget och kapaciteten skiljer sig kraftigt mellan de europeiska länder som ger stöd från sina provinsiella militärbaser. Det skapar regionala obalanser och en ojämn implementering av Afghanistans nationella utvecklingsstrategi. Överlämnandet får inte innebära att nuvarande obalanser bibehålls eller till och med förstärks. Sverige, som en av arkitekterna bakom EU:s gemensamma biståndsarbete, har här ett särskilt ansvar att försäkra sig om att den nationella utvecklingsplanen efterföljs.
Rättvisa, och åtgärder som stärker rättvisa, måste spela en central roll i överlämnandet av det operativa säkerhetsansvaret. En stor del av misstron i Afghanistan mot det internationella samfundets uppsåt, grundar sig i misslyckandet att skapa en fungerande rättstat. I överlämnandet kommer planeringen av det fortsatta stödet till inte minst den afghanska polisen att vara avgörande. Detta kommer i hög att påverka hur den afghanska befolkningen komma att värdera de senaste tio årens insatser.
Ny statistik visar att 2010 var det blodigaste året i Afghanistan sedan WTC-attacken för tio år sedan. Idag hör vi från alla inblandade aktörer att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är en senkommen insikt. I det senaste riksdagsbeslutet från december 2010 om den svenska politiken för Afghanistan utfäster sig en bred riksdagsmajoritet till att engagemanget ska förbli långsiktigt.
Svenska Afghanistankommittén, tillsammans med 16 andra europeiska systerorganisationer, kommer att övervaka att världssamfundets löften inte har visat sig vara tomma ord. Det gemensamma ansvaret för Afghanistan är långsiktigt – oavsett om svensk militär är där och oavsett att de provinser som Sverige har ett militärt ansvar för inom Isaf-mandatet är de första att överlämnas till afghanskt ägarskap.
PETER BRUNE
generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sak-om-overlamningen_6029047.svd