Nyheten är en obehaglig påminnelse om att läget i Afghanistan fortfarande är instabilt. De närmare 400 svenskarna som ingår i Isaf, International assistance security force, har ett uppdrag som är långt ifrån ofarligt.
Men det betyder inte att Sverige bör dra sig ur Afghanistan. Snarare är det så att omvärldens engagemang borde öka – räknat i både civil och militär personal.
I dag finns det omkring 70 000 utländska soldater i Afghanistan. Omkring 50 000 ingår i Isaf, de övriga deltar i den USA-ledda styrkan OEF, Operation Enduring Freedom.
Det räcker inte, anser den amerikanske presidenten Barack Obama, som har gjort Afghanistan till en av sina topprioriteringar. Det är i Afghanistan och Pakistan kampen mot terrorismen måste föras, anser han.
Den prioriteringen märktes också tydligt när Obama nyligen besökte Europa. Utåt sett blev Obamas resa en succé. Obama är den lyssnande, samarbetsvillige amerikanske president som många européer har drömt om. EU-ledarna såg praktiskt taget ut att tävla om att få sola sig i den nye presidentens glans. Men även om tonläget har förändrats så är få europeiska länder beredda att tillmötesgå Obamas krav.
Medan USA ska skicka ytterligare 21 000 soldater, varav 17 000 ska kunna sättas in i strid mot talibanerna, ställer övriga Nato bara upp med 5 000. Och de flesta av dem är tänkta att sättas in under kort tid, för att bevaka det afghanska valet i höst.
I USA tolkas det inte direkt som ett bevis på europeisk samarbetsvilja. Snarare spär det på bilden av ett undvikande, passivt Europa – den som har fått vissa amerikaner att skämta om att Isaf bör tolkas som ”I saw America fight”.
Till viss del är bilden felaktig. Faktum är att Europa har stärkt sitt engagemang i Afghanistan betydligt på senare år.
Sedan år 2006 har 18 av 25 EU-länder utökat sin truppnärvaro. Sammanlagt har den ökat från drygt 17 000 till drygt 26 000 man. Men vad som tycks fattas är en gemensam, genomtänkt europeisk strategi. Och så länge en sådan saknas går samma mönster igen, gång på gång: USA ställer krav – EU-länderna ställer motsträvigt upp, men bara till viss del.
Om EU-länderna vill påverka USA:s politik i Afghanistan – i stället för att välja mellan att implementera USA:s strategier eller motarbeta dem – måste Europa ha en egen, tydlig agenda.
Vad är målet med närvaron i Afghanistan? Hur länge ska insatsen pågå? Hur mycket ska satsas på civila åtgärder?
EU borde sätta Afghanistan högre upp på agendan. Inte bara för att det skulle stärka EU:s förhandlingsposition gentemot USA, utan också för att det skulle kunna förbättra säkerheten på marken.
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090411/OPINION/425044468