انجمن افغانها در سویدن | په سویدن کی دافغانانو ټولنه | Afghanska Föreningen i Sverige

Blog

Svenska Press

Ökat hot även mot svenska Isafstyrkan

Det faktum att talibanerna på sistone har trappat upp attackerna utanför sitt kärnområde i södra Afghanistan ökar riskerna för att svenska bistånds- och säkerhetsstyrkor i norr kommer att dras in i vidgade strider 

 

Fram till det gångna årsskiftet har de cirka 400 svenska soldaterna i den Natoledda stabiliseringsstyrkan Isaf i Afghanistan haft en relativt – med afghanska mått mätt – skyddad tillvaro. Två soldater dödades i ett banditöverfall för ett par år sedan, och varje år har en handfull skarpa lägen uppstått när svenskarna patrullerat kring sin huvudbas utanför Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Men annars har soldaterna tämligen riskfritt kunnat göra sitt jobb att bevara lugnet på marken.

Framöver kan dock läget komma att förändras. Talibanernas överraskningsanfall på tisdagen mot en rad regeringsbyggnader i provinshuvudstäderna Gardez och Jalalabad är ett av många tecken på att de vill demonstrera sin förmåga att skapa osäkerhet över hela landet, inte bara i sitt pashtunska kärnområde i södra Afghanstan där USA just nu genomför en ny offensiv.

Chefen för den svenska Isafstyrkan överste Olof Granander har nyligen påpekat att antalet militära incidenter har fördubblats jämfört med förra året. Det lär inte minst bero på att talibanerna har aktiverat sina egna krigare i de pashtunska fickor som är spridda över hela norra Afghanistan – just i avsikt att inpränta att de förmår operera överallt.

Men det finns en annan faktor av mer strategisk karaktär som kan göra tillvaron osäkrare för svenskarna och de andra nationer som opererar i norr inom Isaf, exempelvis finnar, norrmän och tyskar.

Nämligen att den USA-ledda alliansen som bekrigar talibankrigarna i växande utsträckning behöver använda landsvägarna som går från Uzbekistan genom norra Afghanistan ner till syd för att transportera vapen, drivmedel och andra krigsförnödenheter.

Tidigare har praktiskt taget alla sådana transporter gått över den östra vägen från pakistanska Peshawar över Khyberpasset in i Afghanistan. Men sedan i höstas har pakistanska och afghanska talibaner gång på gång stört lastbilskonvojerna, antingen genom att spränga dem eller genom att helt enkelt kidnappa dem.

Därför behövs en eller flera transportlivlinor norrifrån för att försörja den USA-ledda krigsinsatsen. Och ju fler sådana lastbilar som börjar befara vägarna i norr, desto mer ökar risken för att talibaner och deras bundsförvanter också kommer att angripa och röva bort allt de kan komma åt.

Det vill säga: upprors- och banditaktiviteten får en mer konkret anledning än hittills att göra livet osäkert i det stora område, fyra provinser, som patrulleras av bland annat den svenska Isafstyrkan.

Ingenting tyder på att den svenska försvarsledningen på allvar har övervägt detta framtida troliga scenario. Åtminstone ger Försvarsmakten få indikationer på att man kommer att göra något åt det, trots överste Grananders öppna vädjan om fler pansarskyddade fordon samt fler helikoptrar för att transportera stridsklara och/eller sårade soldater.

Ironiskt nog skulle USA och dess allierade kunna ha tillgång till en för alla icketalibanska parter mycket snabbare, billigare och säkrare transportväg.

Nämligen genom Iran. Lasta ur i den rätt moderna hamnstaden Chabahar. Ta lastbilarna upp till Zahedan. Kör över iransk-afghanska gränsen och ytterligare ett tjugotal mil så hamnar man på den rätt nyrenovarade afghanska ”ringlinjen” som går genom bland annat talibanernas centralort Kandahar, Herat, Mazar-i-Sharif och Kabul.

Fast att få tillgång till denna enklare och kortare transportled krävs det förstås att man har hyggliga relationer till Iran.

Så behovet att kunna kriga effektivare mot talibanerna kan ha varit en anledning till att USA-presidenten Barack Obama omedelbart efter sitt tillträde öppnade dörren för normaliserade förbindelser med Teheran. 

Lämna ett svar