Blog

En ljusrosa tyllgardin fladdrar i förmiddagssolen på balkongen. På gårdarna leker barnen bland påskrisgula buskar. Våren har kommit till Burlövs bostäders högshusområde vid köpcentret, det där en digitalskärm upplyser motorvägstrafikanterna om aktuell tid och temperatur.

I skinnsoffan på sjunde våningen i en trea på Kornvägen knaprar femårige Nawid pistagenötter med blicken fastklistrad vid Barnkanalens tecknade program. För att kunna umgås med mamma Engila Rahim som ofta jobbar kväll får han vara hemma från dagis när hon är ledig idag.

– När han tittar på tv är det bara Barnkanalen som gäller. Men på kvällen slår den om till Kunskapskanalen och den tycker jag om, berättar Engila Rahim.

Annars är det mest de afghanska parabolkanalerna som gäller när barnen somnat och hon och maken Aziz Rahim kan koppla av i soffan. Där finns ett program för afghaner i exil som letar efter sina släktingar. Själv levde Engila Rahim fem år i ovisshet om var pappan var.

– Vi trodde att vi hade förlorat honom.

När den islamistiska gerillan tog över styret i Afghanistan 1992 tvingades fadern som varit general fly landet. Familjen med fru och sex barn blev kvar men lyckades senare ta sig till Ukraina.

– Under 80-talet hade vi rest till Ryssland så vi hade pass. Ryska lärde vi oss i skolan, berättar Engila Rahim.

Till slut kunde pappan som hamnat i Sverige lokalisera familjen som återförenades här 1997. Förra sommaren återvände Engila Rahim till hemlandet för första gången sedan flykten.

– Jag har en känsla som säger att det är mitt land, men när jag gick i mina gamla kvarter och såg min skola kände jag tårarna rinna. Vårt hus som jag tyckte var ett höghus då såg så litet ut nu.

Under den månad som hon, maken och barnen tillbringade i Kabul var de ofta på helspänn.

– Om en ballong small blev vi jätterädda, men mina släktingar är vana vid att leva med det. De sa: ”Gå ut en sväng själv” men jag ville aldrig lämna barnen.

Engila Rahim blev bestört över hur mycket Afghanistan hade förändrats.

– När vi bodde där fick man klä sig hur man ville men nu har alla såna här, berättar hon och plockar fram en ljusblå miniburka ur vitrinskåpet. Man blir ju rädd och undrar om det är en man eller kvinna som gömmer sig där under.

På väggen i hallen hemma i Burlöv hänger en plansch med ett tempel.

– Det är så mycket som är förstört, de har till och med bombat gamla Buddhastatyer. Nu har vi bara bilder kvar av hur det såg ut.

Livet och vardagen har flyttats till Sverige. Här funderar paret Rahim på att köpa hus i Åkarp för att få mer plats och kortare cykelväg till jobbet för Engila. Om bara tioåriga dottern Nazanin går med på att lämna sin älskade Svenshögsskola.

I kvarteret bor dessutom Engilas föräldrar, alla hennes fem syskon och deras barn.

– Ibland har vi party bara för kvinnorna. Vi lämnar barnen med männen och pratar, äter och dansar.

Får Engila Rahim välja blir det till indisk musik. Genom Bollywoodfilmer har hon kunnat lägga urdu till sina många språkkunskaper. I hemmet talas både pashtu och dari, de största språken i Afghanistan, eftersom hon och maken Aziz, som hon mötte i Ukraina, kommer från olika delar av landet.

Sin svenska får Engila Rahim praktisera på äldreboendet Harakärrsgården i Åkarp där hon varit deltidsanställd på en demensavdelning sedan 2003.

– När jag är ledig ett par dagar känner jag att jag saknar dem, både de boende och personalen. De är som min andra familj. Förra året var det en kvinna som gick bort och då grät jag jättemycket.

Med sina båda stora ”familjer” känner Engila Rahim inget behov av fler barn.

– Två stycken, det tycker jag räcker här i Sverige, säger hon och stryker ömt sin son över håret.