Blog

GÖTEBORG. Karim Qasimi, 21, avvisades från Sverige med ett lyxutrustat privatplan – drogad och i handbojor.

Mot alla odds lyckades han ta sig tillbaka och få sitt uppehållstillstånd.

Här är hans berättelse om flykten till Sverige och kampen för att överleva.

Varje morgon när han hörde nycklarna rassla i låset, trodde Karim Qasimi att livet var på väg att ta slut. I ensamheten i den trånga cellen var han övertygad om att han snart skulle föras till sin död.

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Karim vaknade i några korta ögonblick på Sahlgrenska sjukhuset och hörde hur läkarna pratade om honom. Sedan föll han åter ner i dvala.

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen

i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

Smugglarna tog honom över bergen in i Turkiet. I Istanbul gömdes han bland kartongerna på en lastbil. I flera dagar satt han instängd och fick kissa i cola-flaskor.

– För varje andetag tänkte jag att nu dör jag, nu dör jag.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Men Migrationsverket stod fast vid sitt beslut. Tre gånger fick han avslag.

Sedan kom polisen. Karim hamnade på häktet i Göteborg. Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning.

Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

– Jag sattes i en cell med en vägg av glas. De såg på mig dygnet runt, det var helt fruktansvärt. Jag fick panik och det enda jag hörde var en röst från springan under dörren som sa: ”Ta det lugnt”.

När de kom till Kabul fick han 150 dollar i bidrag. I två månader försökte han skaffa jobb, men fick inget utan levde på pengar som skickades från vänner i Sverige.

Kvartersmilisen började ställa frågor och han hotades med skjutvapen. Till sist valde han att försöka fly tillbaka till Sverige. Med hjälp av människosmugglare tog han sig till

Teheran och ännu en färd över bergen in i Turkiet.

– Vi gick i 35 timmar, dag och natt. När vi kom över gränsen möttes vi av smugglare på hästar. De hade ficklampor och vi följde dem, säger Karim.

Några dagar senare stod de vid Medelhavskusten. Det var mitt i natten och de var 33 personer. Män, kvinnor barn.

Mest afghaner, men också några från Afrika. Smugglarna lastade dem i en liten gummibåt med utombordare. De körde ut i mörkret och efter hundra meter stannade båten, smugglarna hoppade i vattnet och simmade tillbaka.

Ingen av dem hade någonsin kört en båt och till en början snurrade de bara runt, runt. Till slut fick Karim ta över. Han styrde mot det svaga ljuset i horisonten.

När de kom fram till stranden hade det ljusnat. De drog upp gummibåten på land och plötsligt stod det poliser på kullarna.

Karim lyckades fly in i skogen.

Efter några timmar greps han när han köpte biljetter i färjeläget. Han fördes till ett uppsamlingsläger på den grekiska ön Lesbos. Han fick sova på golvet. Det var kallt och fuktigt.

I tjugo dagar var han fast med tusentals andra flyktingar.

Sedan släpptes han och Karim begav sig till Aten.

Med ett förfalskat irakiskt pass lyckas han flyga till Rom och vidare med tåg via Tyskland till Danmark. Till slut var han framme i Kalmar och gick till Migrationsverket.

– De sa: ”Är det du igen?”

Efter påtryckningar från hans juridiska ombud Thabo Muso, accepterade de att pröva Karims fall på nytt. Men avslog hans begäran igen. Muso överklagade till Migrationsdomstolen och den 14 oktober kallades de till förhandling.

– Jag var beredd och bestämd och sa till dem: ”Hur kan ni säga att det finns mänskliga rättigheter i Kabul? Jag har varit där och det finns inga”.

Efter bara två timmar avslutades förhandlingen.

Migrationsverket hade plötsligt ändrat inställning och domstolen gav honom nu rätt att stanna i Sverige. Karim Qasimi beviljades permanent uppehållstillstånd.

Muso hoppas nu att domen ska bli vägledande för andra asylsökande i samma situation.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso.

Nu lever Karim i en liten etta i Göteborg, han praktiserar i en second hand-butik och går en kurs i engelska.

Men de många åren av ständig rädsla har satt sin prägel på den nu 21-årige Karim. Han är deprimerad och går i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

– Jag känner inte den glädjen som jag önskar. Jag har kämpat hela mitt liv och nu måste jag läka. Sedan får jag tänka på framtiden, säger han.