Karim överlevde tillräckligt länge för att till sist få uppehållstillstånd. Men det är inte alla flyktingar som har så mycket tur och så många goda vänner, skriver GP: s Gert Gelotte.
Slutet gott allting gott. I går fick Karim permanent uppehållstillstånd av Migrationsdomstolen. Det gick förvånansvärt smidigt. Migrationsverket som lagt ner mycket tid, möda och betydande belopp på att bli av med Karim accepterade plötsligt hans asylskäl och domstolens beslut var enigt.
I glädjens stund skall man inte klaga. Men asylprocessen har tagit fyra år och nästan kostat en ung människa livet. Karim lever i dag inte tack vare utan trots det svenska rättsväsendet. Hans asylskäl var inte annorlunda i går än när han kom till Sverige och Åseda som ensam 17-åring.
I Åseda fick Karim vänner. Han lärde sig läsa och skriva och kände sig trygg. Men i stället för att börja gymnasieskolan fraktades han i polisbil till flyktingförvaret i Göteborg för avvisning till Kabul.
Där hade Karim aldrig varit. Karim är född i södra Afghanistan och växte upp som illegal invandrare i Iran hos en nu försvunnen moster. Men formellt sett var han alltså från Afghanistan och kunde, enligt Migrationsverket, lika gärna leva som internflykting i Kabul som gå på gymnasiet i Åseda.
Det var det ingen annan som tyckte, särskilt inte FN: s personal i Kabul, men Migrationsverket stod på sig. Efter två självmordsförsök och vård på psykakuten befanns Karim i avvisningsbart skick och sändes från häktet i Göteborg i chartrat plan till Kabul där han dumpades på flygplatsen.
I Kabul överlevde Karim med hjälp av en mobiltelefon och pengar från vänner i Sverige. En ensam tonåring utan vare sig släkt eller vänner på plats, socialt nätverk med ett finare ord, klarar sig inte i Kabul. Tre månaders elände kostade vännerna i Sverige 30 000 kronor. Flykten tillbaka till Sverige tog tre månader och kostade vännerna 80 000 kronor.
I Göteborg ville ingen på Migrationsverket tala med honom. I stället stod avvisningsbeslutet fast. Men Karims advokat lyckades få till stånd ett verkställighetsförbud (inhibition) i väntan på Migrationsdomstolens beslut. Det som kom i går.
Domstolen accepterar Karims berättelse och åberopar i domen två EU-direktiv. Av Skyddsgrundsdirektivet från 2004 framgår att beslut om skydd eller avvisning måste ta hänsyn till relevanta FN-konventioner. Av Asylprocessdirektivet från 2001 följer att FN-konventioner skall uppfyllas.
Därefter tar Migrationsdomstolen spjärn mot 1967 års FN-konvention om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Konventionen stadgar att ingen får berövas sin försörjning. Med andra ord: Sverige får inte avvisa en asylsökande till en plats där han eller hon riskerar att svälta ihjäl.
Detta accepterade Migrationsverket och det är ju bra. Men informationen om hur illa det står till i Kabul för ensamma flyktingar utan kontakter har varit känd och tillgänglig länge.
Karim lever därför att han trots allt råkade hamna rätt i Sverige. På skolan i Åseda träffade han vuxna som tog och tar ansvar för honom – även ekonomiskt. I Göteborg fick han vänner som öppnat sina hem och plånböcker. Så mycket tur har inte alla flyktingar.
Till sist får vi inte glömma att även skattebetalarna ställt upp. Varken förvaret, psyket eller häktet är gratis, för att inte tala om Kriminalvårdens charterflyg till Kabul.
Publicerad 28 oktober 2010
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.479069-gert-gelotte-till-slut-fick-karim-stanna