روزنامه افتون بلادت از روز يکشنبه مورخ 16 اگست از کابل گزارشاتي روزمره را الي انتخابات افغانستان آغاز نموده است که وضعيت امنيتي و بخصوص مسئله حضور قواي سويدن در افغانستان مطرح بحث ميباشد . اکنون توجه تانرا به مقالهء در زمينه تحت عنوان ” صلحدوستان ويا نوکران ايالات متحده امريکا ؟” جلب ميداريم
Fredsälskare – eller USA-lakejer?
Vi är antingen USA:s lakejer som irrar runt bland bergen i Afghanistan utan att veta varför.
Eller också humana fredsälskare som mer än gärna hjälper det lidande afghanska folket.
En grov, men belysande, förenkling av den svenska debatten om truppen i Mazar-e-Sharif.
Sverige har inte varit neutralt på mer än femton år. Däremot är vi militärt alliansfria vilket gör att vi inte ställer upp och försvarar andra även om de ber om det.
Det finns dock undantag. Om FN kallar kan Sverige gärna ställa upp i så kallade fredsbevarande operationer. I exempelvis Aghanistan betyder det dock inte bara vita fredsflaggor. Inte sällan handlar det om regelrätta strider.
Varför är Sverige med trupp i Afghanistan? Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (M) är anledningarna två. Vi är där för det afghanska, och det svenska, folkets säkerhet. Terrorism och opium ska med svenskt manskap besegras.
Men för att verkligen förstå varför vi är där, och varför den tidigare enigheten om värdet av att finnas i Afghanistan är borta, måste vi backa bandet till september 2001. Usama bin Ladins al-Qaida hade i USA genomfört historiens mest spektakulära terrordåd, tre tusen döda och mer än dubbelt så många skadade.
FN gav USA rätt till självförsvar, de invaderade talibanernas Afghanistan där bin Ladin skyddades.
Några månader senare tog FN:s säkerhetsråd beslut om en internationell fredsstyrka, Isaf. Med stöd av samtliga riksdagspartier beslutar sig Sverige för att delta. I januari 2002 var de första soldaterna på plats.
Svenskarna är uppskattade och hittills har bara två dött. De sprängdes ihjäl i ett attentat i november 2005.
Allt borde alltså vara frid och fröjd i den svenska debatten. Men riksdagens minsta partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, står inte längre bakom beslutet att skicka trupp. De tycker att förutsättningarna ändrats radikalt. Förre försvarsministern Thage G Peterson (S) vill folkomrösta om truppens framtid och förre biståndsministern Pierre Schori (S) tycker det är oklart om Sverige bidrar till en politisk lösning eller en militär seger.
Det som hänt under mellanperioden är följande. Isaf-styrkan, som från början var ganska liten och som skulle göra Kabul säkert, har mångdubblats till 65 400 personer i hela landet.
Ansvaret för ledningen skulle rotera mellan länderna. Men det havererade och sedan 2003 leds styrkan av Nato, den första Natomissionen utanför USA och Europa. Sverige står även i Kosovo under Natobefäl.
Sedan juni leds Isaf till råga på allt av en förtjänstprydd amerikansk general med erfarenhet från bland annat Irak, Stanley A McChrystal, utbildad på USA:s finaste militärakademi West Point. Trots att det i Isaf deltar tio länder som inte med i Nato.
USA, som givetvis ingår i Nato-operationen, har dessutom egna styrkor i landet. De är knappt 30 000 men ska bli betydligt fler eftersom al-Qaida enligt Barack Obamas nya Afghanistanstrategi ska ”störas, nedmonteras och besegras”.
Den som vill hitta argument för att Sverige går USA:s ärenden kan alltså göra det.
Trots Isaf härskar inte lugnet i Afghanistan. 2007 var det våldsammaste året sedan den amerikanska invasionen. Över 8 000 dödades, varav 1 500 civila. Förra året var de civila offren ännu fler, 2 100 personer.
Den som vill hitta argument för att insatsen är misslyckad kan alltså göra det.
Men Sverige ägnar sig inte bara åt att skicka militär till Afghanistan. Förra året öppnades en ambassad, biståndet är nästan en halv miljard, svenska poliser ingår i Eupol vars mål är en effektiv och okorrumperad poliskår, svenska valobservatörer övervakar president- och provinsvalen 20 augusti.
I dag går 30 procent av flickorna i skolan. I ett land där den förväntade livslängden är 44 år har 80 procent numera tillgång till bassjukvård, för tio år sedan var det åtta procent. Barnadödligheten har minskat kraftigt.
Den som vill hitta argument för att det trots allt går i rätt riktning kan alltså göra det.
Men beror det på den svenska truppen? Det är det diskussionen handlar om. Och svaret varierar alltså.
Afghanistan år för år
1919 Afghanistan blir självständigt efter strider mot brittiska styrkor.
1973 Republik utropas efter en militärkupp.
1979 Sovjetiska trupper invaderar landet i december. Det ska ta tio år av inre motsättningar innan Sovjet lämnar landet.
1996 Talibanerna får kontroll över Kabul och inför stränga islamiska lagar.
2001 11 september dödas 3 000 personer i New York, Washington och Pennsylvania av 19 flygplanskapare från al-Qaida. En månad senare angriper USA Afghanistan, och talibanerna tvingas till slut ge upp makten.
2002 I januari sätter FN in den fredsbevarande säkerhetsstyrkan Isaf, cirka 40 svenskar ingår.
2004 Riksdagen utökar det svenska deltagandet till 150 personer.
2005 Pa
rlamentsval för första gången på över 30 år. I september dödar en fjärrutlöst sprängladdning de svenska löjtnanterna Jesper Lindblom och Tomas Bergqvist. Samma år utökas den svenska insatsen till 375 personer.
2008 Militanta talibaner avvisar ett förslag om fredssamtal.
2009 USA skickar ytterligare 17 000 soldater till Afghanistan och Sveriges styrka utökas till 515 soldater.