Rapporten skriven av Gunilla Bosaeus
Asylhearing om afghanska flyktingars situation,Göteborg den 13 mars 2010.
– Pappa, de säger att jag inte är din dotter!
En afghansk kvinna berättade vid ett möte på Folkets Hus i Göteborg om de orimliga beviskrav som ställs på asylsökandes identitet.
Hennes far hade med sig ett antal olika identitetshandlingar vid flykten hit – men Migrationsverket bestämde sig för att samtliga dokument var falska, utan utredning.
Konsekvensen blev att om kvinnas far inte kunde ”bevisa” sin identitet så var han heller inte släkt med sin dotter!
Sådana orimligheter fanns det flera exempel på under debatten.
En stor fråga var problemet hur afghanska flyktingar ska kunna bli trovärdiga inför svenska myndigheter.
Samtidigt diskuterades om det verkligen är rimligt att kräva så många bevis och dokument från en asylsökande som Migrationsverket gör idag.
Tomas Missne från FARR, Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd,
informerade om vad den svenska utlänningslagen kräver för att en person ska få söka asyl.
För att få göra en asylansökan är det inte viktigt hur resan till Sverige har gått till – eller att flyktingens identitet är bevisad med pass.
Tomas Missne sa att både politiker och domstolar har varit väldigt tydliga med att en flykting ibland inte kan få med sig identitetshandlingar från hemlandet.
Ibland kan det just vara kännetecken på att personen är så förföljd att det var nödvändigt att fly i sista minuten för att överleva.
FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna har inskrivet att alla har rätt att fly från sitt land, och Europakonventionen har inskrivet rätten till liv.
Det som en asylsökande måste göra är att FÖRSÖKA göra sin identitet SANNOLIK.
Tomas Missne tog upp den fria bevisföring som finns i svenska domstolar.
Fri bevisföring betyder att det inte bara är pass eller ID-kort som är viktiga, utan man kan t ex få sin identitet bevisad genom att andra personer kan intyga att jag är den person som jag säger att jag är.
Tomas Missne gav ett exempel :
En asylsökande person som hade legat på ett tyskt sjukhus kunde säga namnet på den läkare som hade behandlat honom.
Vid kontroll med det tyska sjukhuset stämde det att den läkaren hade tjänstgjort där samtidigt som den asylsökande mannen var patient där. På det sättet hade han bevisat sin identitet.
Afghanska pass godkänns dessutom inte efter 1992 . Dessutom har bara hälften av afghanska medborgare några pass.
Som en afghansk kvinna sa :
– När ett barn föds skriver pappan in barnets namn i Koranen. I byarna finns det ingen som registrerar barnets födelse.
Både deltagarna i publiken och de debattörer som hade inbjudits var överens om att det är orimligt att kräva ID-handlingar som inte ens är vanliga i Afghanistan.
Dessa hårda krav från Migrationsverket leder till en inhuman asylpolitik.
En afghansk man i publiken berättade hur han kom till Sverige redan 2003 och fortfarande inte har fått något uppehållstillstånd.
Han berättade också att han har utvisats till Turkiet och Grekland och skickats tillbaka hit inte mindre än 17 gånger.
Nu ligger hans ärende hos Migrationsverket sedan fyra år tillbaka.
– Vad ska jag göra för att få stanna? undrade han, trött och uppgiven.
Något svar kunde han inte få eftersom Migrationsverket hade låtit bli att sända någon representant till hearingen.
Detta trots inbjudan från Svenska Afghanistankommittén som arrangerade mötet.
Ritva Holmström arbetar som terapeut med gömda och papperslösa flyktingar på Rosengrenska i Göteborg.
På Rosengrenska arbetar personalen utan att få någon lön, på sin fritid, för att de vill hjälpa människor som annars inte skulle få någon vård.
– Migrationsverket mal ner människor, berättade Ritva Holmström, de mår sämre efter en tid i Sverige än när de kom och vågade hoppas.
– Detta trots att det var ett fasanfullt lidande som föranledde flykten. Det är en skräck som inte lämnar dem.
Ritva Holmström uppmanade alla som var med på mötet att på sitt sätt se till att flyktingpolitiken blir mer mänsklig.
– Alla kan bidra till att flyktingfrågan kommer upp i debatten. Just nu verkar alla vara som skrämda höns inför att diskutera flyktingar.
Ritva Holmström har själv tagit ett stort personligt ansvar för att hjälpa människor i nöd.
Karim är en av de afghanska flyktingar som hon känner personligen.
Karim satt framme bland debattörerna och berättade om sin nästan overkliga flykt från Kabul tillbaka till Göteborg efter att brutalt ha utvisats dit 2008, efter tre års väntan.
Vid ankomsten till Kabul lämnade de svenska poliserna över honom till afghanska poliser och informerade då om att Karim hade 400 dollar med sig. Det var pengar som Karim hade fått från en vän när han satt på häktet .
Han hade bett de svenska poliserna om att inte säga något till de afghanska myndigheterna. Ändå gjorde de det.
De afghanska poliserna frågade honom också: Vad har du gjort? Har du begått något brott? Sverige utvisar ju inte till Afghanistan…
Karim kunde ta sig från flygplatsen in till Kabul och hade tur som kunde få bo i en och en halv vecka hos en annan utvisad flykting från Sverige.
Han började söka hjälp hos många organisationer, men fick bara nej eftersom han hade kommit från Sverige.
På svenska ambassaden i Kabul lämnade han sin CV och frågade om det fanns jobb som tolk hos de svenska soldaterna. Han sökte också arbete på många andra ställen, men det var omöjligt att hitta något.
Karim är ett levande bevis för att man måste ha kontakter om man ska överleva som internflykting i Kabul.
Flera gånger blev han stoppad av den afghanska polisen som ville veta var han kom ifrån.
– Jag sa bara att jag var utvisad.
Efter ett par månader utan arbete eller pengar startade han resan tillbaka till Sverige. Det var en resa som gick över många länder och där Karim hamnade i många farliga situationer:
Kabul – Dubai – Iran – Turkiet – Grekland – Italien – Frankrike – Tyskland – Polen – Tyskland .
I Hamburg greps Karim av tysk polis och placerades i ett uppsamlingsläger för immigranter.
Efter ett par dagar lyckades han rymma.
Han tog sig till Danmark och vidare till Göteborg.
Karims tankar berörde alla djupt :
– Jag har ingen familj att bo med, jag är ensam. I Kabul finns inget liv för mig. Vi är alla människor. Varför blev jag utvisad ?
En av deltagarna i publiken, Elisabeth, tackade för modet hos honom och den afghanska kvinnan när öppet berättade om sina liv och sa :
– Jag skäms som svensk, och jag är så gammal att jag känner igen det här, oavsett regeringsställning har sådana här grymheter hänt gång på gång.
– Men nu är det valår och det är en utmaning för valrörelsen – och kom ihåg att Sverige var en av de första länderna som skrev under FN:s barnkonvention.
Bland de inbjudna gästerna fanns en riksdagspolitiker, Hans Linde från Vänsterpartiet.
– Migrationsverket och domstolarna agerar felaktigt, sa Hans Linde. Vi har haft en inhuman flyktingpolitik alldeles för länge.
Men det finns också positiva saker som har hänt. Svenskar har protesterat mot att afghanska flyktingar utvisas,
– I Molkom i Värmland, i Ockelbo i Hälsingland och i Växjö i Småland hjälper man afghaner, sa Hans Linde, liksom i Karlstad och på flera andra platser i landet.
Börje Almqvist, sakkunnig journalist i Svens
ka Afghanistankommittén, pekade också på några framsteg i asylpolitiken för de afghanska flyktingarna.
– Det finns ingen anledning att ge upp, för man erkänner på Migrationsverket att det saknas rättstrygghet i hela Afghanistan.
– Nästa steg för Migrationsverket är att sluta med indelningen av provinserna, sa Börje Almqvist, eftersom Migrationsverkets karta inte stämmer med verkligheten.
( Migrationsverket har hittills ansett att krig, dvs inre väpnad konflikt, bara råder i vissa provinser medan Internationella Röda Korset och andra internationella organisationer anser att det är krig i hela landet och att ingen provins är säker.)
Tomas Missne kunde också ge alla som väntar lite hopp, trots att det är så svårt att få uppehållstillstånd nu.
– Det är inte omöjligt att det blir en ändring i domstolarna under det närmaste halvåret.
Rapporten skriven av Gunilla Bosaeus