Sedan hösten 2007 har ett stort antal afghanska asylsökande fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige.
Trots att läget förvärras vecka för vecka i Afghanistan fortsätter Migrationsverket att driva tesen att det är rimligt med s k internflykt i de afghanska storstäderna, framförallt Kabul.
Dessutom hävdar Migrationsverket att 72 procent av de asylsökande afghanerna får stanna – medan deras egna siffror visar på omvända siffror, dvs 27 procent uppehållstillstånd.
Hur kan Sverige tvångsutvisa asylsökande som saknar sociala nätverk till Kabul ?
Svaret är att Migrationsöverdomstolen och Migrationsverket inte uppfyller FN:s konvention om rätten till frihet från hunger.
Migrationsverkets tes är att ”det är bara att söka jobb och bostad” – ordagrant citat från
TV 4:s nyhetssändning på morgonen den 29 januari 2008. Uttalandet gjordes av Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson. Han intervjuades i samband med att den förste av afghanerna med s k avvisningsbeslut flögs ut från Arlanda efter de många avslagen sommaren och hösten 2007.
Här har vi kärnan – går det att inte bara söka jobb och bostad, utan även att i realiteten få detta, utan att ha kontakter och socialt nätverk i Kabul?
Nej, hävdar UNHCR (FN:s flyktingkommissariat), Internationella Röda Korset, Amnesty International, Svenska Afghanistankommittén och flera andra hjälporganisationer.
Utan släkt och vänner i Kabul kan du som ensamstående person inte försörja dig, eftersom det inte går att få tag på jobb utan kontakter.
Utan jobb inga pengar.
Utan pengar ingen mat eller tak över huvudet.
Så brutalt är det i ett land som inte har något socialt skyddsnät från samhällets sida.
Vad har vi då för ansvar när asylsökande har bett om att få skydd i vårt land?
För det första finns det riktlinjer för när en asylsökande kan skickas tillbaka till internflykt.
Dessa riktlinjer har utarbetats av UNHCR. Varför följs de inte?
Dessutom bör vi alla fundera på konsekvenserna av tvångsutvisningarna av asylsökande till platser där det inte går att föra ett normalt liv utan socialt nätverk, exempelvis Kabul.
Genom tvångsutvisningarna motverkar västerländska demokratier uppbyggnaden av det civila afghanska samhället, eftersom de enda försörjningsmöjligheter som finns utan kontakter är att bli kriminell eller ansluta sig till talibanerna.
I flera års tid har de internationella hjälporganisationerna sänt ut varningssignaler om att resurserna i Afghanistan inte räcker till för att ge behövande tak över huvudet eller tillräckligt med mat.
Flera år gamla rapporter har informerat om att sjukhusen i Kabul har konstaterat ett antal dödsfall pga undernäring varje vecka.
Det är FN-konventionen ”Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter” som är väsentlig för bedömande av internflykt.
I konventionens artikel 9 slås fast att:
”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till social trygghet, däribland socialförsäkring.”
Artikel 11. 1:
”Konventionsstaterna erkänner för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas …”
Vidare:
Artikel 11, 2: ”Konventionsstaterna erkänner den grundläggande rätten för var och en att vara tryggad mot hunger och skall var för sig och genom internationellt samarbete vidta nödvändiga åtgärder…”
Rätten till frihet från hunger och rätten att få överleva är vad denna FN-konvention handlar om.
Sverige har ratificerat denna FN-konvention.
Genom att vi är anslutna till EU har Sverige också förbundit sig att följa det s k skyddsgrundsdirektivet, alltså EU-lag som är överordnad den svenska lagen.
Skyddsgrundsdirektivet slår fast att medlemsländerna SKA tillämpa ratificerade FN-konventioner.
Ändå görs inte detta – varför?
Hur kan en svensk myndighet kunnat kringgå EU-direktivet?
Den frågan ska egentligen ställas till ansvariga beslutsfattare både inom Migrationsverket, som har att följa grundlagen om opartisk och saklig handläggning samt förvaltningslagen, förutom den svenska utlänningslagen.
Som utomstående kan vi följa händelseförloppet .För att se vilka ageranden som ligger bakom Sveriges vägran att uppfylla FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter måste vi gå tillbaka i tiden, till Utlänningsnämndens tid, dvs före 2006.
Utlänningsnämnden verkade fram till 2006. Den har nu ersatts av migrationsdomstolar och en högsta instans att överklaga till, Migrationsöverdomstolen.
Utlänningsnämnden slog fast, inte mindre än fem gånger i vägledande beslut, att Kabul inte var något rimligt interflyktsalternativ.
Utlänningsnämnden grundade sina vägledande avgöranden på ett tidigare prejudicerande beslut från regeringen, reg 99-04, som slog fast principerna för vilka kriterier som ska gälla vid ett rimligt internflyktsalternativ.
I regeringsbeslutet hävdades att två FN-konventioner ska beaktas när en asylsökandes ärende ska bedömas i perspektivet av om interflykt är ett rimligt alternativ.
Den ena FN-konventionen är ”Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter”.
Den andra är FN-konventionen ”Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter” – dvs rätten till frihet från hunger.
Migrationsöverdomstolen har ändrat praxis genom att inte tillämpa konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Migrationsverket har sedan gått på Migrationsöverdomstolens linje.
I den avgörande domen från Migrationsöverdomstolen, en dom som slår fast att det går att utvisa en afghansk asylsökande till internflykt i Kabul, godtog överdomstolen en icke namngiven rapport från Migrationsverket.
Var i svenskt rättsväsende får anonyma källor användas av svenska myndigheter?
Denna vägledande dom från 1 juli 2008, som alltså är grundad på oklart beslutsunderlag, gäller fortfarande.
Detta p g a att Migrationsöverdomstolen vägrar ge prövningstillstånd åt afghanska asylsökande som har fått avslag i migrationsdomstolarna.
I den vägledande domen bedöms t ex att polisen i Kabul ”strävar efter att upprätthålla lag och ordning” trots att samtliga befintliga rapporter ensidigt hävdar motsatsen.
Dessutom hänvisas till att banker och affärscentra hade byggts upp i Kabul, samtidigt som all befintlig bevisning styrker att banker och affärscentra endast utnyttjas av en bråkdel av Afghanistans befolkning.
Sedan den 1 juli 2008, alltså efter att Migrationsöverdomstolen hade förkunnat sin dom, går dessutom samtliga afghanska banker med kraftiga förluster. Ett flertal av Kabuls affärscentra har utsatts för attacker från självmordsbombare.
Migrationsverket har under senaste tiden – efter en annan dom i Migrationsöverdomstolen – backat från sin bedömning om att det afghanska rättsväsendet försöker att upprätthålla lag och ordning.
Migrationsverket har på senare tid även medgett att afghanska myndigheter är oförmögna att skydda sina medborgare, och att denna oförmåga gäller över hela landet.
Verket anger numera att avsaknad av internflykt kan föreligga i individuella fall.
Ändå kvarstår Migrationsverkets bedömning i allt väsentligt om att det är rimligt med internflykt till Kabul även utan socialt nätverk.
Vid det här laget har tvångsavvisade flyktingar återvänt från Kabul och kan berätta om hur omöjligt det är att försörja sig där.
Dessa levande bevis för att internflykt till Kabul inte är rimlig utan att man har tillgång till ett socialt nätverk har också utsatts för rån och misshandel av just den poliskår som Migrationsöverdomstolen hade så höga tankar om.
Migrationsverkets ändrade bedömningar om att ett större antal provinser i Afghanistan är att i dagsläget betrakta som osäkra hjälper inte de asylsökande så länge interflyktsalternativet till Kabul framstår som rimligt för svenska migrationsmyndigheter, dvs Migrationsverket, Migrationsöverdomstolen och gränspolisen.
De signaler som Migrationsverket skickade ut till massmedia om att afghanska asylsökande skulle få större möjligheter att stanna stämmer inte, och definitivt inte i verkets egen statistik.
Inför en asylhearing i Sveriges riksdag den 3 februari i år gick Migrationsverket ut med siffror om att 72 procent av asylsökande afghaner får uppehållstillstånd. (DN 3 feb 2010).
Ett par veckor senare visade statistik från Migrationsverket på helt andra förhållanden.
Enligt verkets egna siffror är andelen uppehållstillstånd för afghanska asylsökande under 2009
bara 27 procent.
För perioden år 2000 – 2009 är siffran inte högre än 48 procent.
I exakta siffror fick 453 afghanska asylsökande uppehållstillstånd år 2009 (av dem som hade sökt under samma år).
Av de 453 permanenta uppehållstillstånden, PUT, kan 452 gälla ensamkommande barn under 18 år, eftersom det var så många omyndiga afghanska asylsökande som fick PUT under 2009.
(Det kan givetvis röra sig om fler vuxna afghaner än en enda vuxen person som fick uppehållstillstånd under 2009, om de ensamma flyktingbarnen får vänta mer än ett år.)
Siffrorna visar inte bara att Migrationsverket – medvetet eller av försumlighet – går ut till massmedia med felaktig information – eller har svårt att räkna.
Det är dags att beakta FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
eftersom ingenting har ändrats i internationell praxis eller i EU-direktiven i asyllagstiftningen.
Sverige bryter mot EU-lagstiftningen, som är överordnad svensk lag, om Sverige avvisar afghaner som inte är garanterade rätt till frihet från hunger och rätt till kläder och bostad.
Gunilla Bosaeus
2010- 04- 22
Fotnot :
Utvisning i juridisk mening är begreppet för att en person inte får komma in i landet under en viss tid. Domstolar utfärdar domar med t ex 10 års utvisning från Sverige.
Avvisning är fackuttrycket för det som vi allmänt kallar för utvisning, dvs när en person måste lämna landet.
Personbakgrund: på min fritid har jag arbetat för att hjälpa asylsökande personer från ett stort antal länder sedan 80-talet.