Torsdagen den 27 maj 2010 sänktes Mir Abbas Safaris kista ned i jorden under de höga tallarna på Skogskyrkogården i Gävle. I ett år hade hans kropp legat i en kyl på bårhuset i Gävle
Foto: Paul Hansen Mir Abbas begravs efter ett år på bårhuset
– Jag har aldrig varit med om att en avliden fått ligga här så länge. Någon borde ha tagit hand om honom. Han kunde ju inte bara ligga här och förtvina. Det är oetiskt, säger Mats Vestlund, obduktionstekniker på bårhuset i Gävle.
Inom islam ska begravningen ske så fort som möjligt. Men Mir Abbas fick vänta. Han hade inte familj, släkt eller några nära vänner vare sig i Sverige eller i hemlandet Afghanistan
När utländska medborgare avlider i Sverige betalar anhöriga eller försäkringar hemtransporten. En grupp afghaner i Sundsvall och Gävle ville samla ihop pengar till transporten, men ingen kunde ta emot kistan i Kabul. Gävle kommun bekostade till sist begravningen. Lite självkritiskt, menar man, att det här kunde ha skötts snabbare.
Nu vilar Mir Abbas Safari på den lilla muslimska begravningsplatsen ute i blåbärsriset på Skogskyrkogården. Ingen visste riktigt vem han var. De flesta begravningsgästerna hade bara hört talas om den olycklige afghanen. De enda som träffat honom var fyra unga landsmän som han delade lägenhet med i Sundsvall några månader.
– Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat, säger en av dem. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.
Det gick till hans vän Sultan i Tyskland.
– Mir Abbas Safari var omtalad för sin skicklighet att reparera handknutna mattor, berättar Sultan på telefon från Tyskland.
Tio år gammal, under tidigt åttiotal, började han knyta mattor i Afghanistans huvudstad Kabul. Sedan flydde Mir Abbas Safari från Afghanistan till Iran tillsammans med sin farbrors familj. Först till den heliga staden Mashad, som är känd för sina mattor med stora medaljongmönster knutna i mjukaste ull – inte sällan av afghanska flyktingar.
I Mashad arbetade Mir Abbas Safari och Sultan i samma mattfabrik.
– Vi var båda föräldralösa och fick bra kontakt, säger Sultan.
Under trettio år av krig har två miljoner afghaner flytt till Iran. Många är pojkar som hugger sten, bygger hus och utför de allra smutsiga jobben.
Mir Abbas Safari var inte bara en afghan som föraktades av iranier. Han var hazar, vilket dessutom placerade honom lägst även bland alla afghaner. Föraktet mot de ”smutsiga” hazarerna har beskrivits i bästsäljaren ”Flyga drake”.
– Iranierna kallade oss huggormar och skrek ”försvinn”. Mir Abbas Safari var mer utsatt än vi andra. Han hade ett väldigt speciellt utseende med tydliga mongoliska drag, säger Ali, en annan vän från mattfabrikerna, på telefon från Teheran.
Med hjälp av sina flinka fingrar arbetade sig Mir Abbas Safari till Istanbul där han lagade mattor. Till sist kunde han betala en smugglare som tog honom till Grekland.
Vännen Sultan berättar:
– Han hade så stora förväntningar på livet i Europa. Under hela sin uppväxt hade han blivit illa behandlad och haft det svårt utan sina föräldrar.
Ingen vet vad som hände i Grekland. Sannolikt levde han samma hårda liv som tusentals andra afghaner, sov i parker och försökte ta sig vidare. 2003 lämnar han in en asylansökan till Migrationsverket i Hofors. Ett par månader senare får han avslag. Året som följde blev ett enda kaos. Mir Abbas Safari överklagar, tappar kontrollen över sitt liv och blir inlagd för psykvård i Söderhamn.
I januari 2005 söker han asyl i Oslo.
Två månader senare skickas han tillbaka och placeras av Migrationsverket i en lägenhet i Kiruna.
– Han var väldigt godhjärtad. Ofta glad och skojig. Men han blev så fruktansvärt besviken över sitt liv i Europa. Han sjönk djupt ned i depressioner, säger Sultan.
Sommaren 2005, i juli mitt under Kirunafestivalen, hade Mir Abbas Safari, nått botten. Han åt psykofarmaka och hade för första gången kombinerat dem med en pack starköl. Han ville ta sitt liv och tände eld på några kläder i klädkammaren. I domstolen sa han att det aldrig var hans avsikt att skada någon. Betongväggarna skulle stoppa lågorna, trodde han. Men elden tog sig snabbt, han blev rädd, sprang ut och runt i trapphuset, bultade på alla dörrar och skrek på engelska att alla skulle gå ut. En granne intygade hans historia i rätten.
Men Gällivare tingsrätt ansåg att det misslyckade självmordsförsöket var grov mordbrand och att det var särskilt försvårande att grannarna kunde ha legat berusade i sina sängar eftersom det var festival.
Inför domstolen förklarade Mir Abbas Safari sina psykiska besvär med att han inte kunde ”acceptera sin personlighet”.
Mir Abbas Safari dömdes till fängelse i fem år, men efter en tid flyttades han till rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall.
I intyg till Migrationsverket skriver specialisterna i rättspsykiatri: ”desperation över sin situation, mycket tillbakadragen, fullständig avsaknad av kriminell identifikation med andra, synnerligen ensam och övergiven, traumatisk bakgrund, en avvikande sexualitet som han skäms för.”
Mir Abbas Safari hade ett stort ärr vid mungipan. En ”grimma”, säger sjuksköterskan på häktet, som när offret märkts med kniv. Männen som överföll honom i Teheran skar även i hans mage. Hans vän Ali minns knivskärningen, och att matthandlaren de knöt för i Teheran tog Mir Abbas Safari till sjukhus. Motivet eller gärningsmännen har han dock ingen aning om.
Mir Abbas Safari sade själv att han blivit överfallen av några landsmän just när han gick ut från sin älskares lägenhet i Teheran där han börjat leva som homosexuell.
Sultan i Tyskland kände till ärren, men säger att överfall och bråk inte är ovanligt bland flyktingar som bor på gatan.
– Att vara homosexuell är fullständigt oacceptabelt i vår religion och kultur. Därför nämnde han det aldrig för mig, säger Sultan.
Vid den första asylansökan ljög Mir Abbas Safari om sin identitet. Han var rädd för att skickas tillbaka till Tyskland där han redan sökt asyl. Av skam eller för att han fått dåliga råd av andra afghaner hittade han dessutom på en historia.
Andra gången berättade han om hur han flytt Teheran och sedan levt som homosexuell i Istanbul, Tyskland och Kiruna.
I sitt avslag 2006 sade Migrationsverket att homosexualitet är starkt tabubelagt i det afghanska samhället. Men Mir Abbas Safari hade ju inte varit där på 17 år och därför ”inte manifesterat sin homosexualitet”. Så länge han dolde sin sexualitet kunde han alltså leva tryggt som internflykting i Kabul, menade de.
– Det som smärtar mig mest är att han inte fick stanna av synnerligen ömmande omständigheter. Hans psykiska ohälsa var svår, säger hans ombud, Marcus Sandström.
I november 2008 blev Mir Abbas Safari försöksutskriven från rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall och flyttade in i en lägenhet tillsammans med fyra andra afghaner.
Lägenhetskompisarna säger att han mådde bra bara han tog sina mediciner. Då spelade han Madonna och följde intensivt vad som hände i Afghanistan. Allt oftare satt han dock ensam på sitt rum med stängd dörr.
Den 2 mars 2009 gjorde Mir Abbas Safari ett
sista desperat besök hos Migrationsverket i Sundsvall. Handläggaren antecknade hans vädjan:
”Jag vill gärna att ni ger mig ytterligare en chans att få leva fritt som gay i Sverige.”
Kvällen 19 mars 2009 satt han uppe till sent med sina kompisar. Plötsligt sade han att han fått nog, berättar en av kompisarna. Han ville få slut på allt och bli skickad tillbaka till Afghanistan. Han tog sina skor och gick till polisen.
Dagen efter placerades Mir Abbas Safari i häkte.
– Han hade förlorat allt hopp, säger Sultan. Jag misstänkte att han skulle göra något drastiskt. Men jag försökte trösta honom med att Allah skulle vara god mot honom i Kabul. Jag lovade att jag skulle skicka pengar till honom så fort jag fick bättre ekonomi. Med dem skulle han kunna resa i väg igen.
Inger Persson, sjuksköterska på häktet i Gävle:
– Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.
Hon minns honom som en lågmäld person. Med tiden blev han oroligare och aggressiv. Vissa dagar hade han tillsyn en gång i kvarten.
Strax före klockan 13.00 den 26 maj 2009 ringde Mir Abbas Safari från porttelefonen i häktescellen och sa att han inte ville ha sin medicin.
Klockan 13.05 larmade en vårdare om en suicid, som det heter i protokollet, i cell 26.
Mir Abbas Safari hade hängt sig i en snara tvinnad av trådar ur filten.
– Han måste ha stått på tå och med bara naglarna skruvat ur en skruv i fläkten som han använde, säger häkteschefen i Gävle, Håkan Ström.
Häktespersonalen försökte med hjärt- och lungräddning. Senare på kvällen avled han på sjukhuset.
Mir Abbas Safari hade då suttit i häktad i 68 dagar, inlåst i en 7 kvadratmeter stor cell 23 timmar om dygnet.
08-738 21 75