DELHI. Av de 55 människor som sprängdes ihjäl i Kabul i tisdags var fyra släktingar till fotbollslandslagets Mustafa Hashmi. Men redan nu har han och lagkamraterna gett afghanerna skäl att samlas i glädje i stället för sorg. I dag spelar Afghanistan sin första internationella fotbollsfinal.
Mittfältaren Mustafa Hashmi vaknade i onsdags på lyxhotellet Doubletree i Delhi med all fokus på matchen samma eftermiddag mot Bhutan. Efter fyra poäng på de två första matcherna i Sydasiatiska mästerskapen var Hashmis lag på väg mot semifinal, en prestation som inget afghanskt landslag mäktat med tidigare.
Men det afghanska laget skulle få annat att tänka på redan innan den sedvanliga taktikgenomgången på matchdagens morgon, när man nåddes av nyheten om tisdagens terrordåd i Kabul, beskrivet som det värsta sedan talibanernas fall 2001.
Minst 55 personer dödades i bombdådet mot en shiamuslimsk högtid – fyra av dödsoffren var kusiner till Mustafa Hashmi.
– Två av dem var bara tretton och fjorton år, berättade han för Delhi-tidningen Hindustan Times.
– Vi var så glada när vi kom hit, men nu kan jag inte sluta gråta.
Medan en skärrad Hashmi stannade på hotellet gav hans lagkamrater sig iväg för match mot Bhutan. Storsegern, 8–1, innebar gruppseger och semifinalplats.
”Vi tillägnar segern de som förlorade sina liv i Kabul. Det är en smärtsam dag för oss”, förklarade förbundskaptenen Mohammad Yousuf Kargar efter matchen på Jawaharlal Nehru-stadion.
Det ska sägas att Sydasiatiska mästerskapen inte handlar om fotboll på absolut toppnivå. Turneringens syfte är att utveckla fotbollen i södra Asien, en region som ligger långt efter kontinentens stormakter som Japan och Sydkorea. De åtta deltagarländerna påträffas mellan platserna 142 och 198 på rankningen bland Fifas 204 medlemsländer. Men även i den överkomliga konkurrensen var det inte mycket som talade för Afghanistan på förhand. På fyra tidigare försök i turneringen hade landet aldrig tagit sig förbi gruppskedet.
Visserligen lät målvakten Hameedullah Yousofzari från klubben Kabul Bank nostalgisk när han på en presskonferens i veckan talade om svunna tider (”Under talibanerna var det alltid fullsatt på Ghazi-stadion i Kabul. Det fanns vare sig tv eller biografer. Sedan talibanerna försvann har publiksnittet sjunkit, för det finns så mycket mer att göra. Ungdomarna spelar snooker medan de äldre stannar hemma framför tv:n.”)
Yousofzari kan åtminstone trösta sig med att Ghazi-stadion numera uteslutande används för idrott, och inte för offentliga avrättningar som under talibanernas tid vid makten.
I takt med landslagets segertåg i Delhi den här veckan har intresset bland den afghanska allmänheten ökat. Det berättar de män från tv-bolaget Ariana som jag träffar i turneringens presscenter inför semifinalen mot Nepal.
– Kanalen skickade hit oss för att bevaka mästerskapet men ingen hade några större förhoppningar. På Facebook skrev mina vänner att Afghanistan skulle åka på stryk som vanligt, berättar reportern Mohammad Muslim Ayoubi.
– Nu har plötsligt alla vänt. Folk kommenterar att laget inshallah, om Gud vill, kanske till och med kan vinna hela turneringen i år.
Vad händer i så fall när de kommer hem till Kabul igen?
– Haha, då lär president Karzai ta sig till flygplatsen för att personligen välkomna laget! Och jag har hört att laget tänker åka direkt till Mustafa Hashmis familj med segerbucklan om de skulle vinna.
Vänsterbacken Haroon Fakhruddin är proffs i Mumbai FC och en av de engelsktalande i laget. Jag frågor honom varför det plötsligt går så bra för laget.
– Efter 30 år av krig i Afghanistan har vi kommit igång igen, och för varje år och varje turnering blir vi bättre och bättre. Nu har vi också spelare i utländska ligor, i Tyskland, i USA, i Norge. Själv spelar jag i Indien.
Det kan låta imponerande med ”spelare i utländska ligor”, men i samtliga sju fall vid sidan om Fakhruddin själv så handlar det om spelare som vuxit upp i USA och Europa – ingen av dem spelar högt upp i sitt lands seriesystem. Ändå har de gjort sitt landslag slagkraftigt.
Lagets – och turneringens – stora stjärna är Balal Arezou från Aker i norska division två. Hans historia är ganska typisk. Som treåring flydde han landet med sina föräldrar, och efter nio år i Pakistan och Iran hamnade familjen i Norge. Inför söndagens final mot regerande mästarna och värdnationen Indien leder 22-årige Arezou skytteligan med sex mål, ett av dem var det avgörande målet i förlängningen av semifinalen mot Nepal.
– Det är väldigt gøy att spela med landslaget, säger han till mig strax efter att han fått ta emot priset som matchens lirare.
– För första gången i historien har landslaget nått en final. Det betyder mycket för hela landet.
Under semifinalen berättade min nepalesiske granne på pressläktaren att Nepals fotbollsförbund utlovat var sin trerumslägenhet och 250 dollar i månaden för resten av livet till sina spelare om de skulle lyckas vinna mästerskapet.
Efter matchen frågar jag en segerrusig afghansk förbundskapten om hans spelare kan vänta sig någon liknande belöning vid turneringsseger.
– Spelarna kanske kan få en boll var, skojar Mohammad Yousuf Kargar, men blir snabbt allvarlig:
– Du vet att vi är ett fattigt land, och vi hade ett förödande terrordåd för tre dagar sedan så det känns fel att tänka på gåvor till laget. Att internationell media får tillfälle att rapportera en positiv nyhet om Afghanistan är belöning nog.